Bara vi två

Lästips: Nina Åkestam skriver om hur jämställdheten tar lopputili samtidigt som det första barnet föds."Pappor kan göra allt förutom amma" har vi hört nu i några tiotal år, skulle det vara dags att börja göra något, tänker jag liksom...
Jag är tidvis väldigt borttappad i det här, har svårt att få ordning på mina tankar och känslor kring jämställdhet och barn i vårt hem. Sådär principiellt tycker jag ju att jämt ska vara jämt, men ibland när jag försöker föreställa mig hur det kommer att vara hemma hos oss om någon månad så skräms jag av hur jag sitter fast i gamla modeller.
Men, jag är helt övertygad om och det kan ingen får mig att ändra åsikt om, att det alltid är bättre för barnet/n med ett hem där de vuxna delar på ansvaret och tiden med barnen så jämt de kan än ett hem där den ena vuxna dedikerar all sin tid åt barnet och den andra har viktigare saker på gång. Det är alltid bättre för barnet/n ju jämnare föräldrarna kan dela på ansvaret och tiden (förstås gäller det här inte om den ena föräldern är destruktiv, sjuk, alkoholiserad eller har andra problem, men det är underförstått hoppas jag).

Den här helgen åker jag och T bort på lite tumistid på hotell. Vi ska gå på bio, äta gott, kanske spela lite minigolf och eventuellt shoppa något smått till bäbisen. Jag älskar våra små utflykter. Det här är liksom en ultramini-bröllopsresa kombinerat med njuta av varandra före bäbisen kommer.

P.S Ni har väl inte missat den nya Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare? Ljuvligt initiativ!

Äta bör man - men vadå?

Nu när jag och de flesta dagar också T ska vara hemma hela dagen så skulle det ju gälla att bli lite kreativ med maten. Hela sommaren har vi båda ätit på jobbet de flesta dagarna och jag känner att jag glömt vad vi brukade äta före det... Ska jag laga mat är det något av de här alternativen som gäller: a) snabbt och enkelt eller b) lite mera komplicerat men sådant man kan laga mycket av på en gång så man har också nästa dag och kanske ännu någon dag till.
Nu när jag har drygt en månad kvar till förlossningen känner jag att jag också vill ha närings- och energirik mat. Ju närmare D-day man kommer desto mer bör man tanka kolhydrater för att ha energi sedan (en förlossning är ju som ett maratonlopp). Förresten börjar jag vara rejält hungrig nu. I natt när jag låg vaken och lyssnade på hur hunden höll på och tog hand om sin lilla låtsasbebis (en leksak, hon verkar tro att hon blivit mamma nu) så var jag alldeles vrålhungrig, så pass att jag övervägde att stiga upp och äta något. Det händer mig aldrig att jag är hungrig på natten! Jag lyckades ändå i något skede somna om.
Sen när bebben är här gäller det väl att dels ha mat färdig i frysen, dels ha en hög recept på lager så man snabbt kan vända ihop något. En favorit är omelett. Det kan jag äta flera gånger i veckan. Ibland slänger jag i lite lök, ärter, skinka och dylikt. Någon dag i veckan kan jag äta någon färdig soppa, men det funkar egentligen bara om inte T är hemma, för det blir dyrt i längden om båda ska äta färdig soppa. Annars är det basmat som gäller. Husmanskost, ni vet. Och så har vi ju våra bravurrätter, men dom är liksom tänkta att ätas på fredagskväller eller liknande. Som avocadopasta och laxpasta och räkpasta (vi äter tydligen mycket pasta när det ska mysas).
Ja, det här inlägget leder ingen vart. Problemet är alltså att det fattas matkreativitet här hemma. Men det är liksom ingenting man kan skita i, äta måste man ju.

Bara när man varit ledsen kan man bli glad igen

Jaha, den dagen är här. Jag börjar idag kl 13 min sista arbetstur före mammaledigheten. Och jag vet inte när jag återkommer. Jag har sökt om föräldraledighet till 16.7.2015, men det gäller ju att leva med eventuella förändringar som sker.

Humöret är inte på topp. Jag börjar tröttna på att vara gravid nu. Jag har ont, mår illa, har foglossning och så börjar jag tänka mer och mer på förlossningen. I natt har jag sovit 4-5 timmar och det beror på en massa saker men också på graviditeten. Jag är varm hela tiden, jag vaknar varje gång jag ska ändra ställning, jag har svårt att hitta en bekväm ställning, jag har ont i rygg, höft och hela mittkroppen. Jag springer på toa minst fem gånger per natt och jag har börjat undra om jag har urinvägsinfektion, så illa är det...

Allt det här gör mig nedstämd. Jag är inne i en av mina "nere"-perioder nu. Det beror säkert huvudsakligen på graviditeten, men sådana perioder är jag van vid så jag låter mig inte skrämmas av det. Det går förbi. Sedan jag var barn har jag haft bättre och sämre perioder i livet (som alla andra) och när jag var liten sa mamma att "sådant är det, livet går upp och det går ner". Inget att vara rädd för, inget att skämmas för, inget att förneka. Vi människor är emotionella varelser och livet kan inte vara en evig dans på rosor. När jag är inne i en nedstämd period är jag bara. Varken glad eller ledsen, ivrig eller rädd, positiv eller negativ. Jag bara är och ibland gråter jag. Men jag förnekar inte det, försöker inte stoppa känslorna eller komma bort, försöker inte dränka sorgen eller dölja den. Jag pratar inte så mycket om vad jag känner med andra (jobbar på det!) men jag tillåter mig att känna det jag känner. Jag vet att det går förbi och så blir jag mer normal igen. Det går ju inte att njuta till fullo av de lyckliga, lyxiga, glada, bästa stunderna, perioderna, dagarna heller om man aldrig låter sig ha sämre stunder, dagar, perioder. Perioder då livet känns tråkigt och trögt och man inte orkar känna glädje eller iver över något.

Appen påstår att mitt bäcken nu börjar förbereda sig. Det stämmer. Och det gör ont. Fysisk smärta skrämmer mig lika lite som psykisk smärta, men det betyder inte att det inte påverkar mig.

Vi valde det här och det är så rätt som något bara kan vara

"Ja. Varför ska man då gifta sig? Att gifta sig är ett val som berättar att er kärlek är värd
äktenskapet. Det är ert beslut att dela era liv, att bli varandras familj. Ni har valt att förena två liv på gott och ont, i nuet och i framtiden.

Tingsrättsdomare Juha Fredriksson i det underbara tal han höll för oss under ceremonin, före han deklarerade att vi nu är man och hustru.

Foto: Heidi Hendersson

Kuriosa: När den här bilden togs var vi inte ännu gifta, men en halvtimme senare var vi det.
Livet som gift par är inte så väldigt annorlunda jämfört med de sju år som ledde fram till stunden när vi båda sa ja. Vi har nu samma efternamn, jag kan kalla T min man, vi behöver inte gå och skriva under papper som intygar att han är pappa till vårt barn, vi ärver varandra om något skulle hända, det som är vårt nu är vårt också i framtiden. Först och främst känns det så oerhört rätt. Det var såhär det var tänkt från början, det är hit jag varit på väg hela mitt liv.

Någon gång i vintras kom jag på, då vi pratade om vårt bröllop och att ha en fotograf med oss hela tiden, att jag känner en person som tar mycket vackra bilder. Den personen är Heidi, som också tagit bilderna i det här inlägget. Hon var med oss hela tiden och nu har vi flera hundra underbara bilder från dagen. Tack Heidi!

 

Jag älskar min vigselring lika mycket som jag älskar min förlovningsring.

Jag har aldrig känt mig så vacker som jag kände mig den här dagen. Allt var så perfekt att det liksom inte gick för mig att känna något annat. Håret, sminket, klänningen, magen, ringarna, T var så stilig som jag aldrig sett honom förut, och jag kände mig så tillfreds med mig själv och hur hela dagen blev.

"Mamma, tack det var gott men du kan sluta äta nu"

Jag begriper inte hur det här ofödda barnet i min mage ska få plats i ytterligare minst en månad. Jag fattar inte. Ibland när jag ligger i sängen flyttas hela jag när ungen riktigt tar i där inne. Det gör ofta ont när hen sparkar. Min rygg håller på att dö, värst är det på morgonen, då är ryggraden helt mos. Det börjar bli riktigt svårt att äta också... Mina måltider har numera 5 stadier.

1. HUNGRIG!!!
2. M-m, vad gott, åh, mat har aldrig varit så gott som det är just nu... *njuter*
3. Men vad nu då, sluta dansa samba där inne. Sluta. Not fun.
4. Åh, jag dör, jag spyr, min magsäck kommer ut genom munnen. Vad fan, ska det här barnet födas nu?!? Nehe, hen ska bara gör livet till en pina för mig.
5. Kan inte resa mig upp och stå rak för är så mätt av de där två smörgåsarna jag just åt. Sitter kvar. Andas. Ungen fortsätter träna inför sambafestivalen och jag försöker undvika att spy.

Nu i helgen hade jag dessutom flunssan from hell. Det kom så mycket snor att jag trodde min hjärna skulle rinna ut. Jag såg ingenting för mina ögon tårades hela tiden. Mina bihålor var ömma som sällan förr. Jag hatar flunssa. Och det värsta är nästan att jag aldrig får feber. Jag går bara omkring och har det för jävligt men blir ändå inte helt däckad så jag får sova mig genom eländet som alla andra.