Ibland känns det som att det här är för bra för att vara sant. Att vi verkligen ska få ett barn. Det har varit en så enkel resa jämfört med den resa så många går igenom för att bli föräldrar. Läs till exempel Linda Sundbergs historia. Linda har varit med om två missfall efter att det första barnet kom till världen och hon berättar om hur skönt det kändes då barnmorskan sa att hon inte behöver vara stark just nu utan får gråta och vara ledsen.
Ibland funderar jag att jag på något sätt borde vara gladare än jag redan är att vi faktiskt fått uppleva en relativt komplikationsfri graviditet så här långt. För att andra har ju det så mycket svårare, tuffare. Det är inte bara missfall, det är svårigheter att ens bli gravid, det är graviditetsdiabetes och -förgiftning och för tidigt födda barn och blödningar och annat. Men så tänker jag att nej, det här är min verklighet. I min verklighet så är det jobbigt när jag gått två dagar över tiden och ingen bebis ännu tittat ut och jag har ont i rygg och höft och mår illa när jag äter för snabbt. Det tar inte bort någon större sorg från någon annan att jag känner sorg över småsaker.
Jag läser historier som Lindas och tänker att det är oerhört orättvist och sorgligt att en del tvingas gå igenom sådant. Det finns ingen rättvisa i världen. Jag kan bara läsa sådant och känna det jag känner, men min verklighet är en helt annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar