När vi träffade gamla kompisar för en vecka sedan slogs jag av att så många av de vi umgicks med i tonåren är så avslappnade i sin inställning till livet. Och det är helt underbart att umgås med sådana människor. Folk är inte klara med studierna, de vet inte vad de ska jobba med, de har ingen ägobostad, de har inte barn, de har inte gift sig men de bara liksom, "äsch, jag är ung och fri och njuter av livet!".
Det där är ju mycket en fråga om vad man börjat studera och när man blivit klar. Personer som läser på yrkesskola och har ett yrke och ett jobb som 19-åringar har barn, hus, bil och skulder när de är 25, resten kommer liksom lite på efterkälken. Som jag och T då.
När vi for till träffen på lördagen var jag helt säker på att folk skulle ha hela livet klart, allt planerat och fastslaget och att vi skulle vara dom som bara "ööh, tja vi ska nu gifta oss först och bli klara så ser vi sedan...". Men nu inser jag ju att det faktiskt inte är så att alla 25-åringar är föräldrar och har en egen bostad och fast jobb och så vidare. Att det är något jag använder för att pressa mig själv. Helt i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar