Det jag har runt benen

Jag har aldrig varit en så feminin kvinna. Saker som inte intresserar mig är mode, trender, smink, hårfärg, pedikyr, manikyr, vaxning av benen, ansiktsbehandlingar, hårinpackningar, ansiktsmasker och så vidare. Det har aldrig varit min grej, kanske för att min mamma inte heller orkat intressera sig för sådant.
Då säger jag inte att jag inte bryr mig om hur jag ser ut. Jag har fått lära mig att man ska ha på sig sådant som är helt och rent. Resten spelar inte så stor roll och orkar man inte sminka sig så gör man inte det. Fortfarande är hel och ren mina ledord, men såklart klär jag upp mig för speciella tillfällen.
En sak som jag aldrig förstått mig på är klänningar och kjolar. Jag känner mig så obekväm och onaturlig i allt som inte har två buntar att jag endast tänker på hur jag ser ut om jag någon gång klär mig i kjol, klänning eller tunika. Ibland på somrarna gör jag det, men mycket sällan och aldrig till vardags. Vid speciella tillfällen kan jag ha på mig något tunikaliknande, men hellre har jag på mig en snygg topp och ett par svarta byxor. Nyligen köpte jag också ett par vita (!) byxor och dem planerar jag att använda tillsammans med en färgglad topp sommartid.
Det är kanske av den här orsaken som jag fascineras och får ångest av såkallade make-overs i teve och tidningar. För där ska kvinnor alltid ha på sig kjol eller klänning, då är de fina. Har de undantagsvis byxor på sig så är det något speciellt över det. De klär sig maskulint eller sportigt. Ibland också "för kontoret".
I nästan alla filmer jag ser så går alla kvinnor också alltid i kjol. Testa själv! Titta på vad kvinnorna i Hollywoodfilmerna har på sig: i typ 70 procent av tiden i rutan har de kjol eller klänning, också på helt "vanliga dagar." Det är något jag aldrig förstått. Att man till vardags har på sig något som inte har två buntar.
Såklart har det blivit en idé för mig nu, något jag tänker på. Ibland funderar jag om jag är konstig eller udda, men så inser jag att nej, jag är bara jag. Kvinnor måste inte ha på sig kjol för att vara kvinnliga, oavsett hur modetidningarna och reklamen vill tvinga oss att tänka så. De allra flesta dagar älskar jag mina byxor och mina skjortor, t-skjortor och tröjor. Det är nu bara så jag klär mig. Om inte annat så har jag en personlig stil.

Dessutom, varför ska jag behöva vara kvinnlig? Vad är det ens? Jag är kvinna, jag behöver ingen kjol för att bevisa det. Lika lite som en man behöver en slips för att bevisa att han är en man.

Medicinberoende

Jag har haft lite snuva under den senaste veckan och då använt nässpray regelbundet. Jag blir helt beroende av nässpray när jag har snuva och kan inte andas utan det. Egentligen ska man använda det bara 3 gånger per dag i högst några dagar (det varierar visst mellan 5 och 10 dagar). Men jag har nog använt mycket mera och längre tid än så...
Det gör mig alltid lite orolig. För jag kan alltså inte vara utan nässpray när jag är snuvig, men jag vill inte heller bli beroende eller få någon långvarig defekt i min näsa. Min mamma har använt nässpray nästan dagligen så länge jag kommer ihåg och hon är alltså helt på riktigt beroende. Hon vet att det är ett problem men hon klarar sig inte utan det. Inte så kul.

Flex i maten

Min studiekamrat från Soc&kom skrev i våras det här inlägget på sin trevliga och glada blogg (där hon för övrigt också postar underbart vackra bilder) och så har jag tänkt på det sedan dess. Det gäller alltså att äta och vad man äter och främst kanske varför man äter som man äter.

"En flexiterian är en som äter mestadels vege, men som när lusten, plånboken eller middagsbjudning slår på, så kan det mumsas kött. Flexiterianismen har sitt ursprung i ett ökande miljötänk kring mat och etiska frågor kring djurhållning." 
skriver Heidi.

Det handlar alltså om att äta i huvudsak vegetarisk mat men att också kunna äta kött nu och då. Hur bra låter inte det! Så varför ska man då kalla det något extra? Det är väl så alla äter, att de varierar sig? Nå, för att det ligger en tanke bakom det.
En tanke och en önskan om en lite bättre värld.

Jag måste tyvärr medge att jag inte riktigt ännu äter och tänker som Heidi. Jag är fullt medveten om köttets negativa inverkan på miljön och precis hur illa djur behandlas i köttindustrin, men jag är helt enkelt för lat för att orka köpa ekologiskt kött när jag handlar. Dessutom är det ju tills vidare så mycket dyrare - och det är en dålig ursäkt jag vet, men jag har inte riktigt kommit över den tröskeln ännu. En dag ska jag handla allt kött som eko, men jag gör inte det just nu. Givetvis äter jag vegetariskt vissa dagar, exempelvis avocadopasta är en relativt ny favorit. Trots det äter jag fortfarande lite för mycket kött, men tja, det handlar kanske om brist på fantasi också. Jag lovar att försöka ta tag i saken.
Det är ändå intressant det här med att kalla ens diet för en viss sak. Alla äter vi, alla på lite olika sätt och alla med lite olika tanke bakom (hoppas jag åtminstone). Men det är en relativt ny grej det här med att kalla dieten för något. Jag tycker att vi inte ska låta maten bli alltför vetenskaplig och att vi ska akta oss för att låta det bli en ideologi. Ideologier och starka åsikter om hur det är på riktigt leder nämligen oftare än inte till strider och hetsiga debatter. Debatt är bra men mat ska inte vara något ämne att strida om. Som jag sagt tidigare så ska alla äta som de vill och så att de mår bra. Med en viss hänsyn till exempelvis miljön och kommande generationer och också djuren, såklart. Att ha en tanke bakom hur man äter är helt naturligt och så ska det vara. Flexiterianism är en bra tanke. Jag gillar speciellt "flex" -delen. Flex är bra. Det får inte bli för strikt. Jag har själv under en period i mitt liv låtit det bli för strikt och det var inte bra. Jag mådde inte bra, tvärtom.

Bloggtips

För den som har missat det! Steffi, som skriver Steffit-bloggen, tränar nu också Redrama. Det här ska bli spännande.

Hockey och kaffe

Som många är fullt medvetna om så pågår det för tillfället hockey-vm i Helsingfors, typ 800 meter från vårt hem. Det betyder att stan och bussarna är fulla av ivriga fans i sina Suomi-skjortor och med flaggor, halsdukar och ansiktsmålning. Det är såklart kul att folket blir så ivrigt. Hockey är ju en enorm sport i Finland med nästan 60 000 spelare, informerade min sambo mej. Jag är också glad att MTV3 satsar som de gör och att Hbl engagerat sig och refererar på svenska. En sak stör mig ändå med sändningarna. Försök hitta en enda kvinna. Du hittar inte henne. Däremot har de, jag räknade igår, 8-10 stycken karlar i olika roller som uttalar sig om matchen. Man blir ju lite ledsen över att en sport som är så oerhört populär bland hela folket och som kanalen satsar så oerhört på kategoriskt utesluter kvinnorna från rollen som expert eller kommentator.

Saker som hänt mig idag. Jag köpte en smoothie och en kaffe i Kampens köpcenter. Mannen bakom kassan tyckte uppenarligen att det fanns en orsak att kommentera inköpet. "Höh höh, vi har ju de bästa smoothierna och det bästa kaffet i stan, hehehe!" Vad svarar man på det då liksom?
En annan sak som hänt mig idag. Det är nu vår helt på allvar. Jag kan röra mig utomhus i endast t-skjorta!