När livet blir som man drömt att det ska bli

Det är alltid inspirerande att lyssna på personer som har drömmar och kanske ännu mera inspirerande att lyssna på personer som jobbat hårt för att förverkliga sina drömmar.
Få av oss får allt vi drömmer om gratis och utan några som helst insatser på egen hand. Vi måste jobba för att komma till en sådan plats i världen som vi är nöjda med, som vi trivs med och som vi är stolta över. Det kan ta länge, men personer som orkar ägna mycket tid och energi på att förverkliga sina drömmar är något av de mest beundransvärda människorna i hela världen.
Alla kanske inte når sina drömmar oavsett hur hårt de arbetar. Men jag tror att kan man säga att "jag gjorde allt" då har man redan lyckats. Då var det bara inte meningen att det skulle bli så.
Jag älskar att lyssna på personer som berättar om något de verkligen drömt om och sedan lyckats med. Hur de gjorde och varför. Som Red One i Sommar i P1. Ni ska lyssna. Red One var en ung man i Marocko när han bara "jag ska bli rockstjärna". Han flyttade till Sverige, började arbeta för att nå sitt mål, det gick först inte så bra, han flyttade till USA, började producera musik, gifte sig. Sen, äntligen, fick han höra att han är ett geni och sen bara Just dance.

Söndag i solen

Jag gick en lång länk med en ny bekant. Hon är från Danmark och det är alltid en utmaning att hitta ett gemensamt språk. Det är mycket fascinerande att bli medveten om precis hur man uttrycker sig, alla finlandismer med mera. Härligt.

Och shit alltså vilket sommarväder vi har!

Skryt skryt skryt

Jag har fortfarande inte kommit på hur det ligger till, får man skryta eller inte? Jag gör en vild chansning och skryter med dagens lunch. Titta på det här! Färsk spenat, korngryn, kokt morot, ärter och räkor. Samt köpt pesto som dressing.
Vad tycker vi om räkor? Jag och T köper alltid MSC-märkta, det är viktigt. Men trots märkningen så är ju räkor inte det mest miljövänliga man kan äta. Do eller don't?
Ikväll äter jag fryspizza och vitlökssmakande rågchips och sköljer ner det med öl. Men det skulle jag ju aldrig berätta för någon

                                      

Min favorit

T är just nu bortrest och det känns alltid konstigt att vara ensam hemma 24/7. När han är borta kortare tider påminns jag alltid om hösten 2011, då han var borta i fyra månader. Det överlevde vi, så några nätter från varandra är ingenting! När han först åkte den där sena augustidagen 2011 trodde jag att jag skulle dö av sorg, men det är som de säger: du vet inte hur stark du är innan det enda alternativet du har är att vara stark. Ändå saknar jag honom också när han bara är borta i fem dagar, som just nu. Vi lever så otroligt nära varandra, vi gör allting tillsammans och vi kan utan problem tillbringa flera dagar och nätter i sträck med varandra utan avbrott. Den där känslan av att ha en person här i världen som förstår en, som stöder en oavsett vad man gör, som älskar en, som finns nära en i vått och torrt och som kan avsluta ens meningar... Det är något jag önskar att alla skulle få uppleva.
Jag kan inte fatta att det finns den här mannen som faktiskt vill vara med lilla mig, som faktiskt är villig att säga att han tänker vara med mig resten av livet! Jag som är kontrollfreak, nästan aldrig rakar mig under armarna, får ångest av att sova för länge, lämnar smutsiga smörknivar kvar på arbetsbänken när jag lagar smörgåsar och dessutom inte kan ett skvatt om att matcha soffdynorna med gardinerna (och inte orkar bry mig heller!)

Det är så otroligt härligt med kärlek!

I alla fall har jag sällskap av hunden här hemma. Hon kan vara en pain in the ass i vissa lägen, men för det mesta är jag så glad att få ha henne!

Kvinnan Moran

Jag läste ut Caitlin Morans Konsten att vara kvinna.
Moran skriver i boken mycket personligt om hur hon upplever det att vara kvinna. Hon ger rikligt med små historier från sin egen vardag, om att jobba som nöjesreporter, att föda barn, att gå på strippklubb, att köpa kläder och skor, att raka fittan och att uppfostra barn. Det mest gripande kapitlet är det om Morans abort, något hon gör när hon redan blivit tvåbarnsmamma. Det är egentligen endast i kapitlet om abort som jag inte skrattar högt. Resten av boken är så rolig att om inte annat så måste du läsa den som ett exempel på humor i textform.
Det allra roligaste kapitlet är det om mode. Moran skriver om hur hon en dag när hon läste en damtidning insåg att alla kvinnor måste äga högklackade skor, flera par av dem dessutom, och hur Moran hatar varje par högklackade skor hon köpt sedan den dagen för att högklackade skor helt enkelt inte är gjorda för att gå i. Ett annat kapitel där jag skrattade högt var det om hår. Hår på benen och hår i fittan och hur det finns helt absurda "regler" kring hur en kvinnas fitta måste vara rakad för att "duga". Och det att män aldrig skulle sjunka så lågt att de skulle ta emot order om hur kuken ska rakas - sådant bestämmer karlar själva om.
Det handlar mycket om feminism, att kvinnor ska få bestämma själva. Moran är mycket kritisk till allt som heter skönhet och utseende, eftersom män sällan tvingas följa samma regler. Här finns också rikligt med funderingar kring vad feminism egentligen är och också en hel del kritik mot kvinnor som påstår sig vara feminister men egentligen kritiserar helt fel saker. Vad är feminism? Jo, det är övertygelsen att alla ska få vara just som de är, skriver Moran. Oavsett hur dumma, korkade, feta, inåtvända eller illa klädda de är.
En röd tråd genom boken är det faktum att kvinnor har en massa press på sig från en massa olika håll. De ska raka fittan på ett visst sätt, de ska ha högklackade skor i en viss modell, de ska ha si och så många basplagg i garderoben, de ska bete sig si och så, de ska vara på ett visst sätt, de ska önska sig vissa saker, de ska villa bli mammor, de ska vara en viss sorts typer som föräldrar, de ska inte villa det ena och det andra. Och allt det här bara för att vara normala kvinnor. För att godkännas.

Moran ger en enkel regel för hur man kan bedöma om någon regel som gäller för kvinnor är ett uttryck för kvinnorförtryck. Gör männen likadant? Om svaret är nej, då är regeln ännu ett exempel på hur kvinnor fortsätter att undertryckas i samhället.