Elefanten i vardagsrummet

Genast när vi hörde att vi får flytta så bestämde vi att vi köper ny soffa. En massiv soffa. Och så efter lite velande bestämde vi att ta några av våra hårt förtjänade vuxenpoäng och slänga ut dem genom fönstret och så gick vi och beställde en enorm soffa på en internetaffär, betalade för den och litade på att den nog kommer om några veckor. Sådant där kommer vi att se tillbaka på på äldre dar och undra hur vi vågade...

Men soffan kom! Vi fick den till ett pris som inte motsvarar något du hittar i en fysisk möbelaffär, så det var värt det alla gånger. Karlarna som hämtade den var så vänliga dessutom, stort plus!

Nu sitter vi typ 2 meter från varandra om vi sitter i varsin divan, men för det mesta sitter vi ändå nära varandra. Vi hade tur med sittbarheten också, den är helt perfekt hård!

Den nya soffan i kombination med vår enorma balkong, diskmaskin, utrymme och alla skåp gör att jag älskar det nya stället!

Fast internet ligger fortfarande nere... Det här inlägget tar sannolikt flera minuter att ladda upp.

Och jag har haft en hemsk dag idag. Gravidillamåendet gör mig fan helt handikappad..!

Den kan slängas ut med skräpet

Babytidningar. Dem finns det gott om. Jag har köpt och läst ett par olika, den på bilden är den senaste. Men jag blir lite besviken varje gång. 
Ok, mycket besviken.
De är nämligen så otroligt mammacentrerade. Det är mamma, mamma, mamma i alla artiklar och tips och råd. Och så pyttelite baby vid sidan om och så en eller två rader som handlar antingen om en pappa som har dåligt samvete för att han aldrig ser sina barn eller en pappa som "offrade" allt och nu förtjänar en fakin medalj för att han tog ut 3 månader föräldraledigt och blev "hemmapappa".
De här tidningarna verkligen bekräftar att genast när ett par blir till en familj så är det kvinnan som ska styra allt, ta ansvar för allt i hemmet.
T säger att "du kan ju bara skita i allt det och fokusera på de vettiga tipsen och råden" men det är så svårt när det jag främst vill ha tips om är hur man får vardagen att fungera någorlunda jämställt men det enda som tipsas om är hur mamma kan glömma allt vad nattsömn heter för det är faktiskt inte meningen att babyn ska sova hela natten igenom.

Kaksplus, juni 2014.

Internetmörker

Det är först när ens internet hemma plötsligt slutar fungera som man inser hur beroende man är av det. På telefonen har jag bara en mycket trög 3g-uppkoppling, så med den kan jag knappt komma in på Facebook! Oh well, det blir tid över att läsa böcker och fixa och dona på det viset i alla fall!
Den nya soffan kom idag och när karlarna som bar in den frågade "håller ni på och flyttar in" så tänkte jag först säga att "det har vi hållit på med i snart två månader" men så svarade jag bara att "jo, det gör vi". Hemmet är halvfärdigt, minst sagt...

När samhället sparkar på dem som redan ligger

I helgen såg vi Dallas Buyers Club. Så viktig film. Om när hiv började spridas. Och så väl gjord. Vilka rollprestationer, Jared Leto förtjänade sin staty flera gånger om. Han borde förstås inte ha fått den för bästa manliga biroll, men så ser fortfarande filmvärlden ut. Manligt och kvinnligt är de enda kategorierna.

Den som ännu inte sett eller läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ska definitivt göra det. Om när hiv kom till Sverige och homosexuella män började dö, bortstötta av samhället, sina enga föräldrar, släktingar. Det är så ofattbart att vi sitter här och debatterar om homosexuella ska få samma rättigheter som heterosexuella när vi vet hur illa samhället behandlade homosexuella för bara 30 år sedan. Vi har liksom chansen nu att ta avstånd från allt det och en gång för alla fastställa att vi är alla likvärdiga. Ändå fortsätter lagstiftarna och många många andra behandla homosexuella som andra klassens medborgare. Det är en skam.

– Det var som ett krig som utspelades i fredstid, där unga, vackra män bara dog medan allt omkring pågick som om det inte hände. Så sa Gardell i DN när det begav sig.

Jag 2.0

Förra veckan var det många på jobbet som for på semester (en kollega ska vara alterneringsledig i ett år och har hyrt bostad i Spanien!). En sådan har jag inte ännu upplevt och visst längtade jag lite. Men så tänker jag att snart, om två månader är jag mammaledig. Jag smakar på ordet. Mammaledig. Jag.

Det är lite av en identitskris på gång i mig nu. Jag tänker att mammaledighet, är det verkligen jag? Samtidigt tänker jag att det ju är så oerhört värdefullt att kunna ge inte hundra, men kanske 80 procent av sin vakna tid åt ens eget barn. Det är ju viktigt för mig, att kunna ge tid. Men jag har ju också skrivit om hur jag inte vill bli en kvinna som bara är mamma. Varför? För att jag inte vill det helt enkelt. Jag lägger ingen värdering i det, men jag vill också ha annat. Dessutom vet jag ju att det inte vore hållbart om alla kvinnor med pol mag examen stannar hemma och sköter barnen i x antal år. Det håller inte. Nu är jag inte alla, men det känns som att har jag fått en högskoleutbildning så måste jag också förvalta den. Och det kan jag inte göra om jag är hemma med ett litet barn. Och jag vill ju inte heller bli ännu en kvinna i statistiken som "offrar allt" för att vara hemma för att det funkade så bra i just vår familj. Dumt kanske, men så känner jag.

Jag vill så gärna ge så mycket tid som möjligt åt barnet, men jag vill också fortsätta vara jag. Producera innehåll, nyheter. Jobba. Skriva, åh jag älskar att skriva. Och det kommer jag ju att göra också, visserligen. Jag har mina projekt som jag jobbar på. Men jag tror också det är bra att ha något utanför hemmet.

Jag är ingen sådan som brinner för jobbet, men jag brinner för att ha ett uppdrag. Jag behöver uppdrag för att kunna njuta av de lediga stunderna. Och mammajobbet är ju också ett uppdrag som jag säkert skulle kunna försjunka i helt totalt, men jag vill inte heller börja ta det uppdraget på för stort allvar för då blir T helt utanför. Jag vill att han också ska ha ett uppdrag i att sköta barnet. Jag är rädd för att bli en sådan där mamma som vet bäst, kan bäst och bara låter pappa "vara barnvakt" (efter att jag skrivit en lång lista med förmaningar, mattider, blöjbytarinstruktioner och telefonnummer till svärmor och ett löfte om att komma hem om det blir kris) om jag har något program som kräver att barnet blir hemma. Jag frågar redan nu alltför ofta om han kommit ihåg att mata hunden när jag varit borta. Han glömmer aldrig det, men ändå frågar jag alltid. Det är dumt och elakt och jag måste sluta.

Det kommer att vara en process för mig det där med att ta på mig mammarollen, lära mig balansera jobb, barn, fritid. Förhoppningsvis blir jag en lite förbättrad version av mig själv, Eva 2.0, liksom.