Maten till barnet

Om jag förstått saken rätt så ska man helst inte uttala sig om hur man tänker uppfostra sitt barn före barnet är minst 18 år gammalt och man kan titta tillbaka och se hur det hela fungerade. Det man absolut inte får säga något om före barnet är minst 25 är vad man tänker ge för mat till sitt barn.
Men nu tänker jag ändå säga några ord om hur jag planerar att vi ska mata vårt barn (OBS - JAG, det här är helt mina egna personliga tankar men jag tror T håller med mig i ganska mycket, vi har bara inte hunnit prata om det ännu för att vi liksom har hela den här graviditeten och förlossningen och de första sex månaderna att ta oss igenom först).
För det första: amning ska man inte ta för givet, det kan skita sig, det kan löpa hur bra som helst. Jag är öppen för det mesta i den frågan. Men jag tycker inte att amning är något heligt, något som alla barn måste få, något som på något magiskt sätt kan göra barn sååå mycket friskare än andra barn. Det är ett sätt att mata, liksom. Det enklaste, naturligaste och i många fall mysigaste sättet, men det är inte något måste som jag kommer att gråta mig till sömns över om jag inte får det att löpa. Tänker jag nu i alla fall.
För det andra: har jag förstått saken rätt så ska barn i ungefär sex månaders ålder få börja smaka på ditt och datt, helst inte sådant som är otroligt sött för då kommer de att bara villa ha det. Typ så.
Och sedan då? I något skede ska barnen väl klara sig någorlunda bra på helt vanlig mat. Det här skedet kommer väl när de är kring ett år. Nå, jag tycker att barn ska äta det som de vuxna äter. Förstås ska det kanske vara mindre kryddor och mindre salt och så vidare, men i grunden är det samma mat. Och det är liksom nu det svåra börjar. För här måste man se till att vara kreativ och rolig och det ska vara gott och näringsrikt och barnet ska tycka om det men det får inte vara för gott så att barnet skäms bort och det ska vara grönsaker och vitaminer (men inte från en burk!) och kalcium (men den där fettfria mjölken är ju basically utspätt vatten blandat med lite hormoner från kossan) och fett i rätt mängder och kvalitet (ska det vara smör eller olivolja?!) och så vidare.
Och sockret. Det får det inte finnas för mycket av. Min tanke är att vårt barn ska lära sig att socker, det äter de flesta nu och då, vissa varje dag, andra mer sällan. En del undviker det helt av olika orsaker. Och man måste inte äta socker, men socker är gott. Socker kan orsaka problem av olika slag, men socker hör till livets goda. Så man ska hitta en balans. Det ska inte vara förbjudet med socker, inte heller ska man tvingas äta godis om man inte just nu vill ha godis utan hellre tar en banan.
Godisdagar låter lite tokigt i mina öron, det kommer jag nog aldrig att förespråka. Det är bäddat för matproblem i framtiden när man lär små barn att man FÅR INTE äta socker sex dagar i veckan men den här ena dagen ska du TRYCKA I DIG så mycket du bara hinner från morgon till kväll.
Mat ska inte heller vara belöning för barn. Det ger också bara matproblem i framtiden när man lär små barn att du måste äta allt det där du tycker att smakar skit och inte orkar med så får du sen äta det här goda (ofta söta) till efterrätt. Eller du måste bete dig nu, så får du sen belöning i form av glass/godis/läsk/bulla. Eller om du slutar skrika efter godis nu så kan du få godis om en timme. Nej. Jag vill helst inte ge barnet ätstörningar så det tänker jag försöka undvika.
Och ja, så ska barn äta mycket grönsaker precis som vuxna. Mindre bröd och pasta och halvfabrikat och näringsfattiga lightprodukter och mer äkta mat. Problemet är bara att barn ju tar efter sina föräldrar, så det skulle gälla att först själv börja följa allt det här...
Som tur är finns det folk med mycket mer expertis än jag har i den här frågan. Som Monique Forslund, som skrivit Barnmatsboken - Laga bra mat från början. Kostdoktorn skriver om boken här. DEN ska jag klicka hem vid lämpligt skede! Går det riktigt bra så får både jag och T också lite bättre matvanor på köpet.

Att hyra en kropp i 9 månader

Jag har med sorg följt med fallet i Australien/Thailand där en liten pojke med Downs syndrom verkar ha övergivits hos sin surrogatmamma medan hans tvillingsyster fick åka med föräldrarna hem till Australien. Det finns mycket oklarheter i fallet och jag är lika lite insatt som vem som helst annan och vill inte ta ställning för eller emot föräldrarna eller surrogatmamman, jag hoppas bara att pojken Gammy får den vård och det stöd han behöver i hela sitt liv.
Jag funderar ändå på det här med surrogatmödraskap. Hur det har blivit en business. Speciellt i Indien finns otaliga företag och kliniker som specialiserat sig på att leta fram kvinnor som mot en monetär ersättning är villiga att bära västlänningars barn i 9 månader, föda barnet och sen fortsätta sitt liv och föra samman dem med västlänningarna som av olika orsaker vill anlita en surrogatmamma.
Orsakerna till att man/ett par vill att en surrogatmamma ska föda ens barn kan givetvis vara hur många som helst. Det riktigt intressanta här är ändå hur det har skapats en internationell marknadsplats där par som inte kan/vill få barn "naturligt" (vad nu det är?) för en summa pengar kan köpa en kvinnas kropp i 9 månader och låta henne föda deras barn. Ofta är det ju tyvärr så att det är de välbärgade paren i västländerna som har råd att köpa kvinnornas kropp och det är de fattigaste kvinnorna i länder som Indien och Thailand som väljer att sälja sin kropp.
Frågorna är många, det visar inte minst Gammys fall. Och när det går riktigt illa så är det såklart barnet som lider mest. I fallet med Gammy verkar hela processen dessutom varit illegal från början till slut, då Thailand inte tillåter kommersiella surrogatarrangemang.
Det här handlar ju i grund och botten om efterfrågan och utbud. Det finns en efterfrågan på barn hos välbärgade västlänningar som av någon orsak inte kan gå igenom en "normal" graviditet och det finns ett utbud, kvinnor i fattigare länder som är beredda att ställa upp mot ersättning. Jag antar att många ser barn som en rättighet, vill vi ha barn så ska vi få det, att de därför är beredda att göra nästan vad som helst för att få barn. I den moderna världen ska man inte bara få välja bort barn om man så vill, man ska också få välja att få barn om man så vill, hur svår och orättvis och till och med illegal process det än må kräva.
Jag säger inte att jag är emot surrogatmödraskap, jag säger bara att här finns så otroligt många frågor att besvara... Jag kan förstå de som är så desperata att de hyr en kropp för 9 månader. Men jag kan inte riktigt förstå hur det blev såhär. När kom vi i världen till det skedet att det blev en möjlighet att hyra en fattig kvinnas kropp i ett annat land för att föda mitt barn?

Det tar sig på riktigt nu!

Igår var det mycket som la sig till rätta med bröllopet. Frisyren är testad, klänningen är hos sömmerskan och dekorationer, brudbuketten, sminket och hotellet är bokat! Jag blev såå lättad hos sömmerskan! Hon bara "jovisst, inga problem!" trots att klänningen inte ens gick fast (hej enorma mage och gigantiska boobs!) och det blir inte ens speciellt dyrt.

Vi har för övrigt märkt att det går att spendera hur mycket pengar som helst på bröllop om man så vill. Allt går att köpa och det mesta hittar man i alla prisklasser. Jag menar, det finns brudbuketter för 650 euro och så finns det för 60 euro. Jag valde en för 60 euro...

Jag antar att för personer som sedan barnsben har drömt om sitt perfekta bröllop och har en vision om just precis hur det ska se ut så blir det enkelt så att pengarna flyger iväg åt alla håll. För om man ska ha exempelvis en specifik klänning så är det ju den man får betala för, råkar den vara dyr så är den det. Tänker man som vi, att jag ska ha en klänning som sitter bra och ser ut ungefär som brudklänningar ser ut, så tar man den som faller en i smaken och är i lämplig prisklass. Samma gäller buketten. Jag kan exakt noll om blommor förutom att de i de flesta fall är vackra, så jag vakde en bukett som är vacker och liten, precis som jag ville.

Mindre än två veckor!

Helt sjukt att det nu är mindre än två veckor tills vi gifter oss. Om två veckor kommer jag att vara en gift kvinna. Det är liksom ännu mer sjukt i och med att jag ännu för ska vi säga 4 år sedan tänkte att jag aldrig kommer att gifta mig. "Det är inte för mig, det är falskt, det är bara en lögn, varför ska man behöva ha ett papper som visar att man är ett par, äktenskap håller inte, äktenskap är inte lyckliga" tänkte jag då. Då hade vi redan varit ett par med T i flera år och jag antar att det var en del av en mognadsprocess som höll på att ske. Jag visste ju från första början (kommer inte ihåg exakt när, men det var tidigt) att han vill gifta sig. Först var jag alltså skeptisk, som jag alltid hade varit, men så småningom började det mogna i mig. Varför inte? Vad hindrar oss? Varför skulle vårt förhållande bli sämre bara för att vi gifter oss? Han vill. Det sista var nog det starkaste argumentet för mig. Det låter ju som att jag gifter mig för att han vill det, men så är det inte. Jag har ändrat åsikt för att jag vet att han ville att jag gör det. Jag vill att vi gifter oss lika mycket som han vill det.
Så när han skulle till Island för fyra månader hösten 2011 så tänkte jag hela sommaren att mm, snart ställer han frågan och jag har mitt svar redo. Inget hände. Han åkte iväg. Men vi hade ju redan bestämt att jag skulle dit i oktober och då visste jag att det är då han kommer att ställa frågan (jag tänkte aldrig att jag skulle ställa frågan, det kändes som att han skulle få göra det eller så skulle vi tillsammans komma överens om det så där som många par gör nuförtiden att det bara liksom bestäms att nu är vi förlovade). Den där stunden när det hände är en av de stunder jag aldrig glömmer. Det var helt underbart och det var så vi, bara vi två.
Vårt bröllop är verkligen vi det också. Allting har vi kommit fram till tillsammans och det kommer att bli perfekt just för att det är vårt. Jag önskar att alla som vill uppleva en sådan dag skulle få uppleva det. Det är helt oslagbart, den där känslan av att vi tillsammans skapar den här dagen just som vi vill ha den.
Med det sagt så måste jag ändå tillägga att herreguud vad jag längtar efter att ha det förbi och kunna släppa det! Tidigare var jag skeptisk mot bröllopsplanerare, men flera gånger har jag tänkt att en sådan inte skulle ha varit helt fel ändå... Och då har vi ett litet bröllop, allting sker på en plats och både cateringen och rederiet som vi hyr båten av har varit hjälpsamma och rediga (om än det var lite strul i ett skede...).

Och nu är det också två månader tills vi får barn! Vi gör verkligen allt på en gång det här året. Barn, bröllop, flytt, jag blev klar med studierna. Och året är inte slut ännu!

Upp och ner, hit och dit

Idag är en sådan dag när kroppen och knoppen inte riktigt hänger med. Det beror inte bara på värmen utan också på att jag fick en mycket kort natt. Vi hade rådgivning klockan 9 imorse och det är ju ingen match för en normalt arbetande person, men jag slutade jobbet 23.30 igår så fick ungefär 6,5 timmar sömn.

Att vara vaken klockan 9 är normalt inga problem för mig, men nu hade jag då kväll plus att jag skulle ut med hunden (det måste jag inte göra, T kunde ha gjort det, men det ger mig sådan energi att hålla igång också så det försöker jag alltid hinna med) plus att jag måste hinna äta ordentligt och dricka kaffet före vi skulle med spåran till centrum (svensk rådgivning finns på ett fåtal ställen i Helsingfors och vi tvingas åka genom hela stan för att komma dit). Till all tur somnade jag på fem minuter när jag kom hem igår, det händer inte varje gång...

Jag har alltid haft skiftesjobb med undantag för det allra första sommarjobbet. Att sluta jobbet klockan 16 och återgå 8 nästa dag, måndag till fredag finns inte i min värld. Alla som prövat på det vet hur tungt det är. Speciellt de dygn då återhämtningen mellan turerna blir 10 eller 11 timmar. Det är en av sakerna jag ser fram emot med föräldraledigheten, att inte behöva ha de där skiftena. Kroppen mår inte bra av att hela tiden lägga om schemat. Jag vet inte när jag ska äta, när jag ska sova, när jag ska dricka mitt kaffe, när jag ska duscha, när jag ska slappa eller vara skarp... Just maten och sömnen lider ju mest. Det ska bli skönt att kunna få in rutiner, om så bara för under ett års tid. Att kunna äta, sova, vila, dricka kaffe ungefär samma tider varje dag! Det är en lyx som är få förunnat. "Normala" arbetstider börjar väl bli en ovanlighet i den här världen..?

Spännande vore också att någon gång få pröva på hur min naturliga dygnsrytm skulle se ut. Det får bli ett projekt senare i livet!