Boktips: Hoito av Jessica Suni

Eftersom jag nu tillbringar cirka 80 procent av min vakna tid sittande i soffan eller fåtöljen så läser jag mycket. Den här romanen har Jessica Suni skrivit, hon är en gammal bekant till mig (så gammal att jag inte ens kommer ihåg hur vi lärde känna varandra...). Och den är så otroligt bra! Först tror man liksom att okej, de blir ett par, ett helt vanligt par trots den udda utgångspunkten. Men så inser man att vad fan är hans problem? En utmärkt, skrämmande, realistisk studie i hur någon utövar makt över en annan och vad det leder till. Skriven på finska. Läs den.

Låt barnen ha egen tid

Det här kunde vara skrivet av min mamma. Eller av mig. Så mitt i prick.

Att sitta klistrad

Trots att vi sover 7-8 timmar per natt, ibland mer så känner jag en djup, djup trötthet. Håller på att bli galen av att vara så låst, inne, hemma, i soffan. Det är mysigt att amma men det är inte lätt och det kräver så otroligt mycket tålamod, tid.  Tid att bara sitta. Nacken är låst, armarna, benen, ryggen. Vill kunna röra mig fritt, äta när jag vill, tvätta byk när jag vill. Men det här är ju bara en kort, kort fas. Någon månad högst. Jag tröstar mig med att det kommer att komma en dag då jag önskar att han skulle sitta klistrad vid mitt bröst istället för att vara på något ställe där jag har noll koll på honom!

Jihuu!

Idag är en bra dag på alla sätt, trots alltför lite sömn i natt (sonen var vaken till 00 och sedan mellan 04 och 06).

Varför?

Jo, när jag efter en drygt två veckors paus loggade in på ena mejlkontot så fick jag mig en härlig överraskning. Vi talar det här kan på riktigt vara en ganska avgörande grej! Dessutom: bebben har gått upp i vikt över 200 gram på en vecka på enbart min mjölk (och mår prima på alla sätt).
Vädret är vad det är, jag har ont i kroppen av allt konstiga sittande och den ibland dåliga sömnen, men livet är ganska härligt just nu.

Snittet - min förlossning del 1

Idag fyller Alexander två veckor. Jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse för att inte glömma... Nu finns inte tiden, men jag kan ju dra den korta versionen.

Han föddes ju med snitt. Beslutet fattades på övertidskontrollen den 17 oktober och ut kom han (på Kvinnokliniken) den 20 oktober. Vi hade förvarnats, men när beslutet kom ville jag mest gråta (det gjorde jag ungefär hela sista veckan, grät). Jag var rädd, inte för att dö men för att allt som kan skita sig under och efter ett snitt skulle göra det. Men här är vi nu två veckor senare, jag och A mår hur bra som helst, amningen verkar funka och jag har alltså knappt ens ont i såret mera.

Men snittet var en helt sjuk upplevelse. Det var så absurdt i operationssalen. Stämningen. Jag var omringad av typ 10 personer som alla hade sitt specifika uppdrag, samma sak som de gör flera gånger per dag, deras vardag, inget dramatiskt, pratar om den där ena filmen de såg på bio i helgen. Och så ligger jag där, förlamad från brösten neråt och blir mamma mitt i allt. Samtidigt som jag upplever min första operation. Jag darrade av köld, spänning och epiduralen, efteråt hade jag ont som fan när bedövningen började släppa och de där första 10 stegen jag tog på måndagskvällen på svaga, skakiga ben var de svåraste stegen i mitt liv!

Jag hade önskat en vaginal förlossning, förberett mig i 9 månader, men så blev det inte. Just nu sörjer jag inte det. Vi klarade oss båda, ju. Men kanske någon dag. Hoppas inte. Hela processen som ledde till att det blev planerat snitt var mycket konstig... Kanske orkar jag någon dag berätta. En mer utförlig förlossningsberättelse utlovas åtminstone, för jag vet att folk älskar sådana.

P.s jag åt paracetamol och ibuprofen som godis de första dagarna/första veckan. Det var förjävligt ont. Jag menar inte att skryta med min snabba återhämtning (som ju ännu teoretiskt kan skita sig), men jag är glad att det gick så smidigt.