Snittet - min förlossning del 2

Jag skrev att jag känner att jag borde skriva ner en förlossningsberättelse och nu har det gått snart fyra veckor och jag börjar redan glömma vissa detaljer märker jag. Det är alltså dags. Jag ska försöka vara så sanningsenlig som möjligt, men vissa grejer kan jag alltså redan ha glömt eller förträngt. Jag vill också börja med att tacka min make T för det underbara stöd han var under hela förlossningen samt dagarna efteråt när vi försiktigt försökte lära känna Alexander. Dessutom vill jag tacka hela personalen på Kvinnokliniken, bättre vård kan man knappast be om.

Varför snitt?

Alexander föddes alltså på Kvinnokliniken (där alla planerade snitt görs) den 20 oktober 2014 klockan 13.30. Han föddes med planerat kejsarsnitt eftersom han var så stor. Beslutet om kejsarsnittet fattades den 17 oktober, då var jag i vecka 41+5 och samma dag som han föddes gick jag alltså in i vecka 43. Varför han plockades ut först då vet jag inte, det kräver ett helt eget inlägg att redogöra för alla konstigheter som ledde fram till det. Klart var ju ändå i det här skedet att förlossningen kommer inte igång och sätts den igång med mediciner så kommer han knappast ändå att komma ut nedre vägen. Vikten uppskattades den 17.10 till 4500-4600 gram och han vägde 4605, 54 cm lång när han plockades ut.

Före ingreppet:
 
Den 20 oktober skulle vi vara på Kvinnokliniken klockan 8.45. Först togs labbprov, jag vet faktiskt inte vad de testade då. Sedan tog vi oss upp till förlossningen, avdelning 51 tror jag det heter. En ung, trevlig barnmorska tog emot oss, guidade oss in på ett konstigt litet rum, jag fick lägga mig ner i en säng och så pratade hon med oss om ingreppet. Först sade hon att "det är många ingrepp idag, ni kanske flyttas till imorgon" och då tänkte jag börja gråta. Som tur är blev det inte så... Hon lade i något skede dropp på mig, jag fick ett armband på varje handled med mina uppgifter, och så väntade vi. Jag hade ju inte fått äta eller dricka sedan midnatt så droppet satt ganska bra (du måste ha tom mage när du snittas ifall de behöver söva dig). Vi satt där i rummet en stund, men ganska snabbt fick vi ett familjerum och kunde föra in våra saker dit, göra oss lite hemmastadda. Vi promenerade också runt lite, gick upp till cafét med mera. T var lika nervös som jag, det var min första operation någonsin och dessutom skulle vi ju bli föräldrar samma dag (ÄNTLIGEN)! Hela förmiddagen var alltså en enda lång väntan. Vi fick aldrig någon tid att då sker snittet, men så plötsligt cirka klockan 13 står kirurgen (också en ung mycket trevlig kvinna som gav ett väldigt proffsigt intryck) i vårt rum, undrar om vi har några frågor om ingreppet och säger att jaha, då åker vi ner till operationssalen då så börjar vi ingreppet! Jag och T bara jaha, okej, jo vi far väl då... Det här är förstås helt logiskt: akuta snitt går före de planerade snitten, som sköts när det blir en lucka.

Ingreppet:
 
Barnmorskan tog min säng med sig, själv fick jag gå och T rullade den där "barnsängen" med sig ner. Operationssalen fanns alltså någon våning ner. Och var inte alls som jag tänkte mig att en operationssal ser ut. Både jag och T väntade oss något mera sterilt, men det här var ett rum med en skjutdörr, massa datorer, apparater, sladdar och så då ett operationsbord i mitten. Rummet var fullt av folk, jag räknade aldrig, men där måste ha funnits 5-6 sjukskötare och så minst 3 läkare. Plus då jag, T och barmorskan vars enda uppgift nu var att vänta tills ungen kom ut. Så började sjukskötarna lägga fast en massa grejer i mig, slangar och blodtryksmätare och syremätare och ditt och datt. De förklarade precis vad de gjorde, men jag brydde mig inte. Jag satt på operationsbordet och skakade, delvis av köld, delvis av spänning. Sedan var det dags för anestesiläkaren att lägga epiduralen. Han bedövade först huden, så fick jag böja mig fram och så stack han in grejen i ryggen på mig. Det kändes inte alls, svårt var det bara att få ryggen så böjd som de ville att den skulle vara.
Och så plötsligt låg jag på operationsbordet, genast började jag känna hur benen försvann. Det blev först varmt, sen bara försvann de. Samtidigt lades den där duken upp så jag eller T inte såg något av själva ingreppet. Anestesiläkaren testade ett par gånger om jag känner när han drog en trasa över huden, det tog inte många minuter så kände jag inte längre något nedanför brösten. En kateter sattes in, huden rengjordes och så plötsligt sa någon att ingreppet har börjat. Sedan kunde jag känna hur det drog på olika ställen i magen, men noll smärta. Jag frös och skakade helt okontrollerat, mådda illa, fick plötsligt kraftig huvudvärk, men alltid när jag sade att något var fel så var snabbt läkaren där och ordinerade någon medicin och så mådde jag lika snabbt bra igen. Och så plötsligt sa barnmorskan att vauva syntyy och så hörde vi ett argt skrik! Han andas! tänkte jag då (anestesiläkaren sa genast att poika tuli så då visste jag ju genast). Han gavs till barnmorskan, som tror jag genast visade honom för mig och T, så fick T följa med henne och börja ta hand om honom. Ingreppet fortsatte, moderkakan plockades ut och så putsade de rent i livmodern och i något skede fick jag Alexander på bröstet i någon sekund och sedan försvann T, Alexander och barnmorskan (han skulle ju tvättas, vägas och mätas och sedan tas om hand tills det var dags för första amningen). I något skede spydde jag, men så plötsligt var operationen förbi. 13.18 började den och 15.18 avslutades den, tror jag det står i pappren.
Så flyttades jag till min säng och rullades till uppvaket. I samma veva började känseln återkomma och det började ta ont, så nu började de också pumpa i mig smärtlindrande.

Direkt efter:

På uppvaket låg jag i tror jag cirka 2 timmar. Sköterskan där frågade nu och då hur ont jag har, kollade hur mycket jag blöder, gav smärtlindrande och, tja, övervakade helt enkelt. Blodtrycket seglade visst lite omkring, plus att jag klagade på smärtan så jag låg väl kvar lite längre än vad man gör om allt är helt normalt (jag fick visst en hel del starka smärtmediciner, T säger att jag var lite out of it hela kvällen...). I något skede kom T, A och barnmorskan in för första amningen. Av orsaker jag aldrig förstått hade hon med sig en amningsnapp som jag ju sen använde i drygt en vecka tills jag fattade att det inte är så bra alls... Men alltså, amningen funkade, A hade redan fått lite näring och skulle fortsätta att få extra i tre dygn på grund av sin storlek, men sedan dess har han levt på min bröstmjölk.

Timmarna och dagarna efteråt:

Så, typ 17.30 tror jag att jag återvände till familjerummet. Katetern satt kvar i ett dygn, men redan samma kväll stod jag på benen igen. Det var de svåraste stegen i mitt liv och det gjorde ont som fan, men det allra viktigaste för återhämtningen är att man tar sig upp! Det är också viktigt att duscha såret 2-3 gånger om dagen samt låta det lufta. Dessvärre hann jag duscha såret 3 gånger per dag i kanske två dagar, de resterande dagarna duschade jag det 1-2 gånger. I flera dagar åt jag smärtlindrande dygnet runt, men vi talar alltså om helt vanlig burana och paracetamol. Jag tror jag hade fem stygn i det yttersta lagret, huden, som togs bort en vecka senare. Allt som allt är jag sydd i fem lager.

Kejsarsnitt var ingen upplevelse jag kommer att drömma mardrömmar om. Men visst var det en omtumlande upplevelse, en jag önskar att jag hade fått slippa. Jag ville ha en vaginal förlossning och det togs ifrån mig. I månader förberedde jag mig, i en månad gick jag och visste att det kan börja när som helst. Men det började aldrig. Istället var det för mig främmande människor som bestämde att nu plockas han ut och som sedan fick vara de första att hålla honom. Jag missade hans första timmar i livet för att jag låg på operationsbordet och sedan på uppvaket. Hans första dagar var jag helt hjälplös, kunde knappt gå, hade ont. Det gör mig ledsen. Men jag försöker att inte vara bitter, lägga energi på det. För jag har ju fått det vackraste man kan få. Ett barn.

I ett senare inlägg ska jag skriva lite mer detaljerat om vissa grejer som hände, men det här får vara nog just nu. Alla förlossningsinlägg taggas.

Tuttar och annat som kan "fixas"

Tips! På Elaine Eksvärds blogg pågår en diskussion om folk som "fixar sig". Vi talar fejktuttar, botox och var går egentligen gränsen för när man "fixar sig" och när man bara gör något helt normalt.

Jag försöker vara mycket försiktig med att uttala mig om vad som är ok när det gäller vad folk får och inte får göra med sina kroppar. För mig är allt ok som inte innebär att någon annan kommer till skada. Truga in 7 liter silikon i rumpan och se om jag bryr mig! Men nä, visst är det synd att folk känner den där pressen att se ut på ett visst sätt, det kan jag inte komma ifrån.

Spara till barnet?

Nu är ju den lille bara drygt tre veckor, men en sak som vi började fundera på redan då han inte ens var ett litet frö i min mage var det här med att spara pengar till barnet. En sak är säker: vi ska spara till honom. Resten? Not so klart.
För det första. Konto eller placeringar? Jag tänker konto, men det är bara för att jag kan noll om placeringar.
För det andra. Hur mycket per månad/år? Se nedan om barnbidraget...
För det tredje, och kanske den svåraste frågan. När ska ungen få tillgång till pengarna och på vilka villkor? Det finns ju dom som säger att ger du ungen tillgång till kontot när hen fyller 18 kommer hen bara att åka på en jorden runt resa och festa bort alla pengar. Att man liksom borde sätta villkor, göra upp en plan. Typ att pengarna ska användas till att betala hyra.
För det fjärde. Vad är bättre, att köpa presenter åt ungen till födelsedagar och julen och så vidare, eller att sätta in pengarna och sparas? De flesta gör säkert båda... Vad händer med de pengar som andra personer ger i gåva, spara eller använda genast?
För det femte. Det här med barnbidraget. Just nu behöver vi barnbidraget för att kunna få mat på bordet, men det kommer säkert att komma en dag då barnbidraget på riktigt är extra pengar. Spara åt ungen, låta ungen använda som hen vill, kanske till och med spara (då tänker vi alltså att ungen redan hunnit bli typ tonåring) eller lägga undan åt en själv?
Och säkert finns det många fler frågor.
Såhär tänker jag: det viktigaste jag och T kan ge Alexander är en trygg barndom, mat på bordet, säng att sova i och kärlek. Men om vi har möjlighet att lägga undan pengar som han kan använda när han blir äldre så ska vi göra det. För det är en fin gåva att ge, ett enkelt sätt att göra stor skillnad i hans liv när han exempelvis flyttar till eget eller, varför inte, vill åka till Australien i två månader. Det spelar inte så stor roll om vi får ihop 100 euro eller 1000 euro eller 10 000 euro, allt räknas. Cause you can't live on love.

Att prata med en bebbe

Ni vet när en bebis säger ähhuhhöhg och man bara jo, jag vet att du har kaki i blöjan vi ska gå och byta!

Tänk om ungen inte alls vill meddela att kakiiblöjanbytapåmigNU! utan försöker säga att det kliar på min vänstra stortå, kan du skrapa lite?

Ja, det kan man ju fundera på.

Också den här regniga tisdagen i november. Jag funderar på julen. I år ska vi för första gången sedan vi flyttade till gemensam bostad fira hemma har vi bestämt. Det blir första julen då vi börjar skapa våra helt egna traditioner. Jag längtar redan nu.

Du och jag, lillen

Idag är jag för första gången ensam med lille A medan T jobbar en heldag på jobbet. Det känns inte alls som jag trodde det skulle kännas. Det känns bra, jag vet vad jag gör största delen av tiden.

Det är så lustigt det här med spädbarn, hur de är så hjälplösa och så svåra att tolka men ändå så tydliga i sitt budskap. En baby ljuger inte, skojar inte, hittar inte på. Du kan liksom lita på bebisen. Jag litar på Alexander. Han berättar när något är fel. Alltid förstår jag inte, men jag hör och ser ju i alla fall och så är det att börja gissa. Ett ganska vanligt problem verkar vara luft i magen...

I lördags åkte vi för andra gången under Alexanders liv till Borgå ett varv. Hans yngsta kusin, bara några veckor äldre än han, döptes. Alexande sov i fem timmar, från det att vi satt honom i bilstolen tills vi var hemma igen. Det blir något att berätta för honom när han är äldre!

Att A fyller tre veckor betyder också att det gått tre veckor sedan snittet. Jag har sällan ont numera, närmast sliter det i såret när jag gör någon konstig rörelse. Men matsmältningen har inte riktigt återhämtat sig ännu... Det kan ju förstås hända att det skulle vara så oberoende av snittet, men jag som är van att ha effektiv matsmältning lider. Mer om det en annan gång.