Lästips

Och så kom det sig att Linn skrev ett så välformulerat inlägg om skönhetsoperationer med anledning av Smoukahontas avslöjande att hon gjort just en sådan att jag måste uppmana var och en att läsa det.

Pulka

Den här familjen har blivit med pulka och det var nog det bästa beslutet vi gjort den här vintern. A brukar åka till och från dagis i den och igår kände jag mig som världens smartaste när jag skulle och handla ensam och fattade att ta pulkan med.

Jag minns inte när jag senast handlade ensam, men snacka om lyxtid! 45 minuter egentid!!! Jag njöt som bara den.

Nu börjar det räcka med den här snön dock... It was fun for a while. Vår var är du?

Har du också sett den?

Making a Murderer. Den mest hajpade Netflixserien just nu. När du sett första avsnittet är det ännu möjligt att sluta titta, men när du sett andra så tittar du på de åtta återstående så snabbt du bara hinner. En dokumentärserie filmad under tio års tid om två män som åtalas för ett mord och där processen som leder till att de döms för mordet är minst sagt orättvis. Ett rent justitiemord är vad det är.

En enkel googling visar att det finns några bevis som inte presenteras i dokumentärserien och som talar för att de här männen faktiskt kan ha mördat Teresa Halbach. Men så vitt jag kan hitta finns inga bevis som visar att de faktiskt gjorde det, bara sådant som tyder på att de kan tänkas ha gjort det. Och det spelar egentligen ingen roll om de gjorde det eller inte för att processen som ledde fram till domarna var så orättvis. De hade aldrig en chans. Att en 16-åring med utvecklingsstörning kan dömas för ett mord bara för att han svarar ja när polisen pressar honom på huruvida han gjorde det eller inte gör mig illamående och rädd. Är det faktiskt så lätt att fälla någon? I Finland kunde den här 16-åringen aldrig ens ha åtalats. Inte ett enda fysiskt bevis knyter honom till brottet eller brottsplatsen. Det enda som knyter honom till brottet är hans egen historia, som han berättade efter att polisen ljugit för honom, pressat honom, förvirrat honom och skrämt honom.

Att Steven Avery, den ena åtalade dessutom redan före mordet satt fängslad i 18 år för en våldtäkt han inte gjorde och där dna sedan befriande honom... Helt ofattbart är vad det är. Som den ena försvarsadvokaten säger i det sista avsnittet: jag hoppas verkligen att Steven Avery mördade kvinnan för tanken på att han igen sitter i fängelse för ett brott han inte gjort står jag inte ut med.

Jag hoppas vi någon dag får svar på frågan vem som dödade Teresa Halbach. För jag anser inte vi har fått det. Visst kan det vara Steven Avery som gjorde det, kanske var 16-åringen Brendan Dassey också inblandad, men jag vill ha bevisen.

Jag är ingen sådan mamma som

Nu har sonen sakta kommit in på dagis och jag har valt att inte skriva så mycket om det. För jag vet att det skapar debatt och känslor och jag känner inte för den debatten eller för att höra andras känslor i frågan.

Jag är ingen sådan mamma som är hemma tills barnet blir tre. A började på dagis som 14 månader gammal eftersom både jag och hans pappa vill jobba. Redan när A var 10 månader började jag jobba lite smått och då insåg jag verkligen hur mycket jag hade saknat det.

Jag är inte heller en sådan mamma som kokade ekologisk persikopuré med ekologiskt smör och gav som första smakprov. A åt helt vanlig mosad morot utblandad med vatten. Men så helammades han tills han var 5,5 månader.

Jag är inte en sådan mamma som håller mitt barn från socker och skräpmat tills hen blir 15 och istället bjuder på ekologisk mat med minutschema. A har ätit både pizza, länkkorv, chokladmuffins och bulla. Han tycker om allt det men också om broccoli, morot och gröt. Och han får i alla fall något att äta 4-5 gånger om dagen.

Jag är inte heller en mamma som konstant erbjuder mitt barn ålderskorrekt stimulans, håller hen ifrån allt vad skärmar heter och läser sagor för hen varje kväll. A älskar att leka med iPaden, han härjar ofta ensam här hemma medan jag ligger på soffan och för det mesta står teven på om kvällarna. Men visst läser jag för honom ibland och vi har ju våra sysselsättningar som att simma och vara ute med hunden. En och annan gång har jag också varit i lekparken med honom.

Jag är ingen mamma som håller stenhårt på principer som att barnet ska sova i egen säng, helst senast 19.30 på kvällen och inte behöver äta på natten efter halvt års ålder. Men visst sover A för det mesta någon timme i egen säng om kvällarna och nog brukar han sova senast kring 21-22.

Jag är ingen mamma som håller mig hemma med ungen om hen är det minsta snorig och jag visar inte upp minsta bula i huvudet för läkaren. Men de nätter A har varit snorig har jag legat bredvid honom i sängen och tröstat honom och jag plockar alltid upp honom och blåser när han slår sig.

Jag är ingen mamma som håller stenhårt på principen att det ska finnas tid för att vårda parförhållandet och att barnet måste lära sig vara med barnvakt också. Men ett par gånger har jag och T gått på film sedan A kom och vi har ju en massa tid tillsammans här hemma ;)

Jag är ingen mamma som läser på om plast, gifter, kemikalier och vad allt som kan tänkas ta livet av mitt barn om jag utsätter hen för det. Men nog försöker jag säga nej när A sticker fingret i eluttaget eller slickar på schampoflaskan. Dessutom är de flesta av hans leksaker redan använda av något annat barn så där kan väl inte finnas så mycket gifter kvar?

Jag är helt vanlig mamma som gör så gott jag kan och det räcker alldeles bra. Nu har den här familjen kommit in i en ny era av att ha ett barn på dagis och det är både skrämmande och roligt.

Sjukvecka

Vilken vecka det har varit. Jag fick snuva from hell och har varit levande död i en vecka. Det här är den segaste snuvan ever. Jag hör tyvärr till den kasten som aldrig får feber. Tyvärr för att om en har feber är det enkelt att bara bli liggande i sängen. Om en däremot som jag hamnar i någon sorts tillstånd av min hjärna är full av snor och jag kan varken andas eller svälja men i övrigt mår jag helt bra så rullar livet på normalt men en mår skit hela tiden. På onsdagen trodde jag att jag hade kommit så djupt ner i dalen jag kunde komma, sedan kom torsdagen och jag märkte att nu är sämsta dagen och så kom fredag lördag söndag som alla var ganska identiska jagmårskit-dagar och så kom måndagen och jag kände att kaaaanske vänder det nu...

Ja ja, det är vackert där ute nu i alla fall. Vilken vinter vi fick trots den minst sagt usla starten. Om något år kommer det som syns på bilden nedan att vara ett enormt köpcenter/bostadsområde. Lite spännande är det att bo så nära Finlands för närvarande största bygge (?), det som ska bli Tripla i Böle. Förutom bullret då... Det når inte riktigt ända hem till oss som tur är, men hörs ju runt hela stationsområdet.