Sista november

Hemma hos oss. I väntan på morgondagen!

Undergången kommer

Alla miss whatever ska alltid önska sig världsfred. Själv önskar jag också världsfred, men tror inte på det. Jag vägrar tro att den här världen kommer att bestå som den nu ser ut i en lång tid framöver. När något kommer att ske vet jag inte, men jag är helt övertygad om att exempelvis Finland kommer att sluta existera som land i något skede.
Jag försöker att inte tänka på det här för det ger mig ångest. Min värsta mardröm är att jag kommer att finnas kvar när det blir krig eller invasion eller utrensning eller folkmord eller annan människogjord katastrof i Finland. Ännu värre är att jag har en känsla av att de första som kommer att stryka med är finlandssvenskarna.
EU har ju prisats för att man lyckats skapa och behålla fred. Jag tror inte att freden är långvarig. Om det inte uppstår krig mellan EU-länder så kommer det att uppstå krig mellan EU-länder och andra länder. Vi har det alldeles för bra här för att vi ska kunna forstäta leva på det här viset i lugn och ro. Andra länder kommer att vilja ta del av kakan. Det behöver inte nödvändigtvis bli krig, det kan också hända att EU helt enkelt sakta dör ut, det blir fattigt, svält, oroligt, upplopp.
Ja, sådant tänker jag ofta på. Det är kanske sådant man inte riktigt ska säga högt. Nu sade jag det.
Däremot tror jag inte på trams om utomjordingar eller zombies eller sådant. Människor är nog tillräckligt bra på att döda varandra, det behövs ingen utomstående kraft.

Livets utmaningar, ljusa stunder och att vara nervös för framtiden

Jag är en sådan typ att jag ibland stressar för framtiden mer än vad som är bra för hälsan. Den här månaden har jag presenterats för en ny utmaning i livet. Jag blev ombedd att börja på nytt jobb och samtidigt måste jag lämna det gamla jobbet (ett jag har haft i nästan 4 år). Först var min spontana reaktion att säga nej, för jag trivdes så bra på det andra stället och var samtidigt rädd för utmaningen. Jag blev nästan förvånad själv när jag ändå bestämde att jag ska ta emot det andra jobbet.
Jag var väldigt nervös ett tag, sov dåligt och kände närmast att "varför gjorde jag det här". Senare har jag förstått att all den där nervositeten nog inte var nervositet utan någon konstig reaktion på att det hela gick så snabbt att jag liksom aldrig hann ställa om. Dessutom skedde allt det här mitt i mörkaste november så jag tror jag hade någon sorts nedstämdhet också, vilket fick mig att grubbla så mycket i önödan.
För allt gick ju bra, som livet ofta gör trots att man är nervös på förhand. Jag grubblar ofta på framtiden för att sedan någon dag, någon vecka, någon månad eller något år senare inse att "jag klarade det hur bra som helst, ju!" Ändå fortsätter jag grubbla.
Fast nervositet är ju bra, precis som lite grubbel och oro. Tänk så tråkigt livet vore om allt bara alltid löpte på utan att något skapade lite pirr och oro i en? Utmaningar stärker en, alla gånger. Sen tror jag vi alla borde blir bättre på att inse att det inte är så farligt om vi tar oss an en utmaning och det sedan inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, till och med inte alls går vägen. Ibland misslyckas vi, det är en del av livet. Vi måste sluta vara så hårda mot oss och andra. Det är tillåtet att inte vara perfekt på allt man tar sig an och det är tillåtet att konstatera att näe, det där passade inte mig!

En morgon på väg till det nya jobbet var det såhär fint! Då kände jag att yes, livet är bra härligt!

Det tudelade Indien, dokumentärtips

Det är länge sen jag senast kom med ett Arenan-tips. Här kommer ett: Docventures-dokumentären Världen framför henne.
Det är ett program om hur Indien kämpar mellan två kulturer, en där kvinnor är kvinnor och ska göra sådant som kvinnor gör och en där kvinnor är kvinnor och vill göra sådant som de själva väljer att göra i sitt liv. Allra mest gripande tycker jag att historien om Prachi är. Hon är en ung kvinna sliten mellan just de två kulturerna. Dels tycker hon att hon ska få leva sitt liv som hon vill det och tro på det hon vill tro på, dels tycker hon att kvinnor som väljer sin egen väg i livet, en väg hon inte accepterar är konstiga och farliga för samhället. Hon vill tillbaka till det gamla Indien, men hon vill också att kvinnor ska vara starka och självständiga. Det är mycket förvirrande och det är svårt att hänga med i hennes tankesätt och det är just det som gör hennes historia så gripande. Hon är helt vilse i samhället, det syns inte minst i att hon inför kamera säger att hon är beredd att döda för det hon tror på.
Programmet följer också Miss India-tävlingen, en organisation som väckt mycket debatt i landet. Många tycker att kvinnorna skämmer ut sig, andra tycker att kvinnorna är starka och självständiga som väljer sin egen väg i livet. För en del kvinnor är skönhetstävlingen det enda alternativet de har om de vill komma loss från sina föräldrar, skaffa sig ett eget liv och kunna försörja sig själva. En kvinna säger att hon vet att det här är hennes enda chans att följa sina drömmar, att om några år är hon gift och mamma och att hon måste göra det här nu om hon vill göra något eget i livet.
Det blir tydligt i dokumentären att Indien är ett land där det finns väldigt snäva ramar för hurdan en kvinna är. Antingen är hon en hustru och mamma eller så är hon vacker och ung och sexsymbol. Prachi representerar något mittemellan, men det har gjort henne väldigt förvirrad att inte platsa i någon av kategorierna. Det är mycket beskrivande när hon i slutet säger att hon är väl medveten om att det hon jobbar för, det gamla, traditionella Indien innebär att hon jobbar mot sig själv som stark kvinna med egna värderingar.
Mycket mycket sevärt.

Hungerspelen, film nummer 2

För den som nu någonsin tvekat, så kan jag meddela att Hunger Games: Catching Fire är sevärd. Visst, filmen känns väldigt mycket som en transportsträcka som leder till de två filmer som återstår, men Jennifer Lawrence är så bra och allt skådespeleri så proffsigt att du kommer att ångra dig om du inte ser den.
Transportsträcka ja. Du kommer att sitta och bara okej, nå det här är ju helt spännande och sådär och sen under de sista 5 minuterna bara men vänta nu vad hände här och hur kom vi hit. Väääldigt mycket to be continued över det hela.
Men alltså, Lawrence. Hon är en av de största stjärnorna just nu, utan tvivel. Helt underbar. Och jag älskar att man låter henne dominera hela filmen igenom. Hon är stark, hon är arg och hon gör det hon måste göra. Det absolut bästa med Hunger Games är att här inte finns några konstlade karaktärer. Alla karaktärer känns så rätt på just den platsen. Och alla karaktärer är sig själva och inget annat.
Jag har lika svårt med temat som de flesta andra, men i den här filmen känns det mera vuxet. Karaktärerna är inte alls så unga längre och det mesta verkar ha mognat. Filmen frossar inte heller i våld och det är väldigt aktuella frågor som behandlas.

Nu väntar vi bara på lämpligt läge för att gå och se Gravity. Den har ju minst sagt fått bra kritik. Senare i år kommer också den andra Hobbit-filmen.
 
Det finns ett yrke jag inte ens våga drömma om att ha för att det känns som att jag inte klarar av att ens tänka mig hur härligt det skulle vara: filmkritiker.