Besvikelsen

Jag läser om amningsbesvikelser på nätet och i amningsgrupperna på Facebook och det är jag glad över att jag tills vidare verkar slippa. Men ju längre det går från min förlossning desto mera funderar jag på min förlossningsbesvikelse. Och jag vet att om jag någonsin är gravid igen så kommer jag att behöva bearbeta det faktum att jag i nio månader gick och väntade på en vaginal förlossning som aldrig blev av. Eller, jag måste bearbeta den besvikelsen även om jag aldrig blir gravid igen.

Det gör mig ledsen när jag läser eller hör hur kvinnor beskriver sina sammandragningar och hur de kände sig så starka när de födde barn (gäller givetvis inte alla, för en del har deras vaginala förlossning varit en mardröm). Jag läser om hur det känns när en värk kommer och jag tänker på hur ledsamt det är att om jag aldrig blir gravid igen kommer jag att ha barn men inte veta hur en sammandragning känns. Jag hade ju inte en enda. Och jag är rädd att även om jag blir gravid igen så kanske jag ändå inte får uppleva en sammandragning. Kanske min kropp på riktigt inte vet hur man gör? Och jag vet inte hur jag reagerar om det igen blir kejsarsnitt... Jag återhämtade mig snabbt, men jag vill inte gå igenom det igen.

Jag hade tänkt ta upp det här på rådgivningen men det blev aldrig av och nu känns det som om det är för sent. Jag är ju också väldigt besviken på hela processen som ledde till snittet, som jag anser hade kunnat undvikas. Men jag vet att det är lönlöst att börja peka finger, det hjälper inte mig. Jag försöker vara tacksam att allt gick bra med mig och A verkar inte ha tagit skada heller. Men jag är ledsen och besviken på den egna kroppen och processen. Och på mitt eget beteende. Gjorde jag något som fick honom att bli så stor? Åt jag fel? För mycket?

Jag bearbetar den här sorgen varje dag, för jag vet att jag måste annars kommer den att äta upp mig senare i livet.

Baka baka

Kanske är det en mammagrej, kanske är det en åldersgrej, men jag har verkligen återupptäckt glädjen i att baka.

Den här morotskakan åker i frysen i väntan på gäster som kommer om några veckor.

Eerika

Jag läste Jeanettes sammanfattning i Hbl av det som hände före Eerikas pappa och styvmor tog livet av henne och det enda jag kände var djup sorg och förtvivlan. Att vi inte ens som samhälle klarar av att se och agera när barn far illa. Då är det riktigt illa.

Det hjälper inte Eerika om och i så fall hur någon straffas för det som hände. De som mördade henne fick ju redan sitt straff, nu handlar det om huruvida alla de som såg Eerikas illamående, ångest och rädsla ska straffas för att de aldrig gjorde något åt det. Det hjälper inte Eerika, men det är oavsett viktigt att det klargörs om och i så fall vem som gjorde fel och när. För det får inte upprepas.

Barn som säger att de inte vill hem måste de vuxna lyssna på.

Framsteg

Plötsligt lärde sonen sig att vända från rygg till mage och mamma och pappa är ivrigare än han själv är. Snart springer han väl...

Tänk att vara en sådan liten. Att se så mycket för första gången, göra så mycket för första gången. Skratta åt nya saker. Hela tiden lära sig.

Vår nyaste tavla!

Äntligen har en av våra inredningsplaner blivit sann. Vi har köpt och hängt upp en världskarta där vi nu ska börja pricka in var vi har varit tillsammans (jag och T), var hela familjen har varit och var T respektive jag varit "på egen hand". Vi beställde tavlan via ett svenskt företag, det är en helt vanlig  canvastavla.