Det är ju faktiskt kungligt bröllop på lördag! Har jag förstått saken rätt så visas bröllopet i finländsk teve och jag vet åtminstone en person som sitter och tittar. Klockan 17 var det visst.
Bilden är från Kungahusets sajt.
Man kan ha många åsikter om monarkier och kungligheter och det har jag också, men i grund och botten så, tja. Jag bor inte i Sverige så jag har all rätt att bara njuta av skvallret och glamouren och strunta i allt vad ekonomi och demokrati heter i just det här fallet.
Häromdagen skulle jag titta på Svt:s Debatt om hälsohets. Debatten blev ändå omedelbart mycket konstig och nästan absurd och jag hade mest lust att stänga av. Den kom att gå ut på "rätten" att röra på sig versus "rätten" att också ha annat innehåll i livet. Som om de två utesluter varandra.
Det jag tror att debatten egentligen skulle handla om är den hälsohets som man hittar på många bloggar där varenda gram kolhydrater räknas och varenda extra gram fett på kroppen innebär ett nytt krig mot just kroppen. Versus den enorma mängd personer som inte överhvudtaget bryr sig om vad de äter och dricker eller hur de rör på sig. Det pågår en tudelning i samhället påstår många. Dels har alltfler människor allt större problem med hälsan (övervikt, diabetes, blodtrycksproblem, kolesterolproblem etcetera), dels hetsar allt flera (väger sin mat, räknar ut exakt näringsinnehåll, tvångsmotionerar, lever på konstant bantningskur, lever på alltför lite kalorier etcetera). Icke minst syns den här hälsohetsen på nätet, där bloggare och instagrammare hetsar varandra. De skriver vad de väger, vad de äter, när de äter, hur mycket de lyfter i bänkpressen, hur de planerar att inte äta och hur många koppar kaffe de druckit idag (för det boostar ju förbränningen!!).
Det lustigaste i alla hälsobloggar och instagrambilder på den optimala lunchen är att det sällan handlar om hälsa. Det handlar istället om att optimera sig själv. Få ut det bästa av ens kropp. Genom att gymma 5 dagar i veckan, dricka mbc-kaffe (tanken på smör i kaffet får mig att må illa, men så har jag ju aldrig prövat heller - googla mbc eller läs här), slänga i sig en massa tillskott och veta precis vilka tillsatser som inte finns i det man äter. Och så plötsligt har ens "hälsa" och optimala kropp blivit en fixering, ett tvång och en källa till ångest. Det är inget fel i att försöka göra det bästa man kan av sin kropp. Problemet är just att det blivit en sådan oerhörd trend. Och så sugs folk med. Och så har vi en hel massa folk som inte längre endast är hälsomedvetna utan totalt fixerade i precis hur mycket av vad det finns i allt de sätter i munnen och hur mycket kalorier vilken motionsform bränner. Igen, det är inget fel i att vara hälsomedveten. Men ingen mår bra av att fixera sig.
Jag ska så småningom vidareutveckla min tanke. Kontentan av det som står
ovan är väl ändå att det är ett problem att så många är så oerhört
nonchalanta och inte alls bryr sig om sin hälsa och att det också är ett
problem att så många hetsar.
Någon annan som reflekterat kring det här med att man i ett parförhållande måste acceptera den andra som den är? Att man inte kan förändra den andra, man kan bara förändra sig själv. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det där är sant. Jag kan bara påverka den jag är, inte hurdan någon annan är. Ingen annan kan heller påverka mig. Ska det ske en förändring i hurdan jag är så måste jag själv inse "felet" och vilja ändra det.
Visst kan man i ett parförhållande klaga på den andra, säga att "kan du inte göra si och så istället för si och så" eller "kan du inte vara mer såhär ..." etcetera. Men det tar bara en massa energi av båda. Kanske ändrar sig personen för att tillfredsställa dig, göra som du vill, men om inte personen ser "felet" och vill förändras så är det bara temporärt.
Det bästa man kan göra är alltså att acceptera den andra precis som den är. Är det något som inte funkar i parförhållandet så är det en bättre lösning att se sig själv i spegeln och försöka ändra sig själv än att försöka förändra den andra.
Ungefär såhär: om den andra alltid lämnar sina smutsiga sockor på golvet och jag hatar sockor på golvet så kan jag istället för att klaga och klaga och klaga på personen bara konstatera att okej, det är inte hela världen, jag klarar av det. Så är det inget problem mera. Eller så kan jag bestämma att nej, det här går inte, det är för mycket och så tar förhållandet slut. Om smutsiga sockor på golvet är "för mycket", ja då ska man inte vara tillsammans heller.
Det är givetvis inte så enkelt som jag nu låter förstå. Förhållanden är komplicerade företeelser. Men det är värt att vara medveten om det här med att förändra den andra.
Är det faktiskt ett bra förhållande om du hela tiden håller på och försöker göra den andra till något den inte är?
En dag i veckan råkade jag ut för en liten tand-emergency. Det är så att min ena övre framtand fick en stöt när jag var kanske 7 eller 8 år gammal och en liten bit av tanden är ersatt med någon plastmassa. Nå så en kväll satt jag i allsköns ro och tuggade på en smörgås när jag kände något hårt mellan tänderna. Efter en stund insåg jag att det var den där lappningen som hade lossnat. Så där satt jag med en halv framtand. Den här historien har ändå ett lyckligt slut. Genast nästa förmiddag fick jag tid till tandläkaren via Sudenthälsovården och tanden lappades på en halv timme. Det bästa i det hela är att tanden nu är tusen gånger snyggare än den var tidigare. Den lappning som gjordes när jag var barn gjordes lite slarvigt (kanske trodde tandläkaren inte den skulle hålla så länge - de håller i "max 12 år", men den här höll ju i typ 15 år) så den skadade framtanden såg alltid, ja, skadad ut. Det här störde mig ibland, men jag lärde mig att leva med det. Nu ser det ändå ut som om jag har två perfekta, hela framtånder! Jag har lust att gå omkring och hamstergrina åt alla!
Ni vet hur man pratar om hockeylag, fotbollslag, innebandylag och handbollslag. Och så flicklag i de samma sporterna.
Ibland undrar jag ändå huruvida det på riktigt är nödvändigt att ha skilda lag för små pojkar och flickor. Jag inser att ett lag där deltagarna nått en viss ålder och en viss nivå och sporten därmed blivit så pass avancerad måste vara antingen flick- eller pojklag. Speciellt om laget elitsatsar. Jag förstår orsaken till att män och kvinnor spelar i skilda lag på en viss nivå. Men måste sjuåringar delas upp i skilda lag? Måste vi lära små barn att flickor och pojkar, kvinnor och män per definition inte gör saker som exempelvis sportar tillsammans? Kan inte barn få sporta tillsammans oavsett kön? När det gäller hobbylag (som det ju tyvärr finns alltför få av) kunde flickor och pojkar gott sporta tillsammans också i en högre ålder, eller hur?
Som det är idag lärs barn från en tidig ålder att pojkar och flickor är så pass olika att de inte ens kan sparka boll tillsammans. Det måste inte vara så. Pojkar och flickor kan sporta tillsammans, de måste bara ges chansen.
