Ett litet steg, kom igen, You can do it!

Jag funderade efter att jag läste den där boken av Moran på en gammal sanning. Nämligen den att kvinnor läser böcker av män och kvinnor och män läser böcker av män.
Och att det är så jävla tråkigt att veta att här sitter nu till exempel den här Moran och skriver om hur jobbigt det ibland kan vara att vara kvinna och endast kvinnor kommer att läsa hennes text. Medan Karl Ove Knausgård skriver roman efter roman om sitt eget jobbiga liv som karl och hela världen läser dom allihopa. Nu dissar jag inte Knausgård, han är bara ett exempel.

Om du är man och läser det här (sannolikt läser du inte, för män läser säkert också bara bloggar av män) kan du då vara så snäll att du nästa gång du läser en bok medvetet väljer en som är skriven av en kvinna? Och nej, jag tänker inte lova att nästa bok jag läser är skriven av en man för jag har redan läst så många böcker av män, precis som en massa andra kvinnor.

Och dessutom kommer lönen idag!

Dagens todo-lista:

1. Pilates
2. Matbutiken.
3. Raka mig.
4. Dricka champagne.
5. Kräftskiva!

Bilden har ingenting med texten att göra. Den är endast här för att illustrera en känsla man kan ha när man är sådär allmänt tillfreds med livet och saker går ungefär som man har tänkt sig, det vill säga bra.

    

                       

En annorlunda värld

Tänk dig en värld där de som har mest pengar är beredda att betala för saker och tjänster enligt just det som sakerna och tjänsterna är värda. Där de som har mest pengar inte tar det som något självklart att de ska kunna köpa allt de vill ha till ett pris som inte alls motsvarar sakens värde utan egentligen är mycket lägre än det borde vara. Som kläder, livsmedel, flygbiljetter och olja.
Det vore en värld där folk som har mindre pengar kunde få lite mer betalt för sitt jobb och där inkomstskillnaderna inte vore riktigt lika stora och där alla skulle ha det lite, lite bättre. Och där miljön inte skulle förstöras i lika snabb takt. Och där vi inte skulle vara på väg mot undergången riktigt lika snabbt.
Tänk dig en värld där personerna som jobbar på apelsinodlingarna i Brasilien faktiskt skulle få skäligt betalt för det de gör. För vi har faktiskt råd att betala för det. Om vi inte har ska vi inte dricka den där apelsinjuicen heller. Precis som vi har råd att betala lite mera för en t-skjorta på H&M. Och oljan. Och flygbiljetterna. Och kaffet. Och köttet.

När kroppen är som en iPhone

Eftersom jag jobbar med språk och gärna diskuterar sådant som självförtroende, hälsa, vikthets och press på unga kvinnor så kan jag inte låta bli att filosofera lite kring ett ord som har fastnat som jag läste flera gånger i helgen i sammanhanget skönhetsoperationer.
Det var så att jag hamnade på en svensk blogg där skribenten skriver mycket om sitt eget utseende, vad hon gör för att se ut på ett visst sätt och vad allt hon har låtit en kirurg korrigera. Jag tänker inte länka för jag sprider helst inte länkar till bloggar där utgångspunkten är att den kropp du har är fel och måste korrigeras. Men det jag alltså började läsa var svaren till en fråga som bloggerskan ställde till sina läsare. Hon undrade hur många av hennes läsare som skulle genomgå en skönhetsoperation om det vore gratis. Det första som förbluffade mig var antalet läsare som svarade att de aboslut skulle låta operera dittan och dattan om de fick det gratis (och trots att de inte kommer att få det gratis tänker göra det ändå). Posten fick kring 300 svar och jag hittade fyra-fem tjejer som inte vill operera sig. Det andra som förbluffade mig var ordvalet bland de här unga tjejerna som vill operera sig. De flesta skrev om att de skulle fixa brösten, läpparna, rumpan, magen, käken, nästan etcetera. De skulle alltså inte förbättra, förstora, förminska eller vad man nu gör när man skönhetsopererar sig. De skulle uttryckligen fixa.
Vad är det man tenderar att fixa, såhär i normal svenska. Nå, jag tycker att man fixar det som är fel på något sätt. När man fixar så lagar man något som är sönder, man rättar till det som blivit fel. Jag känner av en viss attityd av det blev fel när jag skapades och nu ska jag rätta till det felet. Det är alltså inte så att tjejerna tycker att de nu är helt ok som de är men att de kan få ännu bättre utseende, nej, deras kroppar har fel som de bör rätta till med operationer.

Jag kan inte ens börja beskriva hur synd jag tycker att det är att en massa unga kvinnor går omkring och tycker att den kropp de har fått har en massa fel som de måste låta kirurger och dyra skönhetsprodukter rätta till. Att kroppen är som en iPhone. I samma ögonblick som du upptäcker att den har ett fel så skickar du in den för att repareras och så får du den tillbaka sedan, utan felet. Att du inte kan använda iPhonen så länge den har felet, därför måste det korrigeras.

Våra kroppar kan göra helt underbara saker för oss, men vi kan aldrig njuta av allt det om vi konstant går omkring och letar fel i dem.

Hur det egentligen ligger till

Jag upphör aldrig att fascineras av hur fb fungerar, det vill säga hur folket som finns på fb fungerar. Jag kan skriva långa statusuppdateringar om någon orättvisa i världen, exempelvis något om människohandel, och dessutom ställa en direkt fråga och ingen svarar. Senare laddar jag upp ett foto på en tallrik med ärtsoppa, skriver något semiroligt om hur det är så gott men att T inte gillar det och att jag nu utnyttjar det faktum att han inte är hemma för att äta ärtsoppa av alla saker och på ett dygn har 11 personer gillat bilden. Jag bara jaha, så det är så det här fungerar.
Och då har jag funnits på fb i ganska exakt fem år.

Nå, nu är det ju så att fb inte skapats för att diskutera och debattera och kontemplera svåra frågor i världen, orättvisor och våld och sådant. Nej, fb har skapats för att du ska kunna visa upp små roliga glimtar av ditt liv som folk kan gilla. Varför vet jag inte.
En så liten sak som en ogilla-knapp skulle kunna förändra fb på många sätt, det är jag helt övertygad om. Och jo, jag är medveten om att fb är på väg att dö ut och att det är instagram som gäller, men jag ligger alltid lite efter.