Sova eller inte sova

Ugh, jag har en sådan där otrevlig ångest som sitter kvar från barndomen när jag ofta hade svårt att sova på grund av olika saker (jag var känslig) och som visar sig alltid när jag ska tidigt upp. Det var bättre i några år men nu börjar det komma tillbaka, sannolikt för att jag så sällan numera måste upp tidigt.
På kvällen när jag ska sova så börjar jag räkna hur länge jag hinner sova, när jag måste somna för att hinna sova si och så länge, hur jag måste göra för att somna så tidigt som möjligt, argh ångest, jag somnar inte nu, åh nej nu har jag bara si och så många timmar kvar... Sådär håller jag på i mitt huvud.
Den där känslan av att inte kunna somna kan vara bland topp 5 - värsta känslorna jag någonsin känt. Och jag känner den flera gånger om året.
Igår skulle jag somna senast 23 hade jag bestämt. 23.07 hade jag full ångest. Jag vet att jag inte är ensam om det här, sömnproblem är oerhört vanliga och det värsta man kan göra är att bli kvar i sängen och fundera på att man nu inte kan somna. Ändå gör jag alltid det.
Det finns massor av mera konstruktiva saker man kan göra för att lösa det här än att varje gång man ska upp tidigt ligga halva natten och vrida sig, svettas, ha ångest. Som att oftare stiga upp tidigt. Vänja sig.
Jag skulle annars också behöva någon halvtimme till i mina dagar...
Nå, inatt har jag ändå fått sova 6,5 timme, trots stora problem att somna när jag först försökte. Och jag antar att 6,5 timme är mera än många andra sover per natt. Så det är ju inte alls så illa. Vilket ju bara visar att all min ångest var helt onödig. Vilket ju får mig att känna mig ganska dum.
Summa summarum: det lönar inte sig att stressa över sin sömn. Min mamma säger alltid att sen när du är trött på riktigt så somnar du nog.

Den perfekta kvinnan är alltid perfekt

Nu har jag egentligen lovat mig själv att satsa stenhårt på min gradu under de dagar i oktober jag inte jobbar (med undantag för 1-2 lediga dagar per vecka, ofta under veckoslutet) men här sitter jag ändå och funderar på något helt annat.
Jag funderar på det här med att det bara är vackra kvinnor som vågar säga högt att det är den inre skönheten som är viktig och att hur man ser ut på utsidan inte spelar någon roll.
Det finns hur mycket som helst kvinnor där ute, öppna valfri damtidning, blogg eller tv-intervju där någon framgångsrik kvinna delar med sig av sin livshistoria och du kommer att se att hon gladeligen talar om för dig hur du ska "fokusera på det inre" och hur hon "inte bryr sig om sitt utseende" och hur hon "helst går omkring osminkad" och hur "unga kvinnor måste fokusera mindre på det ytliga". Samtidigt som hon poserar med ett ansikte som krävt minst en timme hos make up-artisten. Det är alltid kvinnor som ser perfekta ut som säger att det inte spelar någon roll hur man ser ut, det är insidan som räknas. OBS: det finns också gott om kvinnor som faktiskt säger att utseendet är viktigt för dem, men de är sällan framgångsrika. Det är som om det vore en lag, att för att bli framgångsrik som kvinna så måste du se bra ut, men du får inte se ut som om eller verka eller säga att utseendet är viktigt för dig.
Och så sitter man där och tittar på en kvinna med perfekt hy, hår, tänder och läppar och tänker att "ja kanske jag också ska börja fokusera på det inre så kommer jag en dag att se ut sådär". Eller någonting.

Ärlighet, glädje och nuet

Jag har glömt att tipsa er om att läsa senaste numret av Hbl+ (och delar av artikeln hittar man också i Hbl:s tidning från tror jag söndag). Där finns en juttu om DUV-kursen i Dragsvik tidigare i höst och den ska du läsa. Om utvecklingsstörda unga som lär sig hurdant det är att vara beväring och dessutom mycket annat, som första hjälp och hur man sover i tält och hur man lagar mat på trangia. Helt underbart reportage. Som dessutom påminner oss alla om en minnesvärd sanning. Att utvecklingsstörda har en enorm fördel i livet som inte vi andra har. De bryr sig inte om vad andra tycker, de bara är sig själva. De flesta av oss går omkring och tänker och funderar och oroar oss över vad alla andra anser om oss och hur man borde och hur man ska och hur man måste. Det gör inte utvecklingsstörda för de är fullt upptagna av att leva livet.
Jag blir så oerhört berörd när jag läser om personer som tycker att utvecklingsstörda är underbara personer, för jag har själv en bror som är utvecklingsstörd. Och han är helt underbar! Han är en människa som du och jag med sorger och glädjeämnen och bekymmer och problem men han är så otroligt skön i att vara så udda utan att själv ta stress av det. Han gläds över de minsta sakerna i livet och han är så nöjd utan allt vad status, pengar, fastigheter, aktier, facebookvänner, prestige, prestationer eller man ska göra såhär heter. Det bästa med att umgås med honom är att han inte bryr sig om allt sådant som många andra får sömnlösa nätter över, som hur man ska få ihopsparat pengar för att kunna köpa den där ena fina bilen, eller hur man ska göra för att komma i kontakt med den och den personen för att få ett sådant jobb, eller hur man borde planera sin karriär eller vad man ska göra för att göra mera vinst när man säljer sin lägenhet. Han bara lever. Han har ett jobb han älskar och brinner för, vänner, fritidsintressen, bil, hem, mat på bordet och en säng att sova i. Det är allt som spelar någon roll.
När jag var yngre kände jag ibland en, inte skam, men kanske känsla av att vara lite udda för att jag har en bror med specialbehov. Sedermera har jag insett att det jag har är en rikedom. Jag har fått växa upp med och får fortsätta umgås med en person som lärt mig och fortsätter att lära mig så mycket om livet och som inte ställer några kvar på mig annat än en kopp kaffe när han kommer på besök. Han dömer inte, han undrar inte, han ifrågasätter inte, han anser inte ditt och datt om mig. Han är bara min bror. Det finns mycket han inte förstår som vi andra förstår, men det finns ännu mera som han förstår som ingen av oss någonsin kommer att förstå.
Ofta hör jag personer säga att "oj, nej vad synd det är om honom/henne" när de ser en utvecklingsstörd person. Sluta med det! Det är inte synd om personer som lever sitt liv fullt ut. Det är synd om personer som själva begränsar sig på grund av vad man borde göra och hur man ska vara av rädsla för vad andra ska tycka om dem.

Ikea, plantor, pengar

Vi var i Ikea igår med T:s föräldrar. Vi behövde lite nya möbler, mattor och prylar och så blev det. Jag klarar egentligen av att snickra helt okej, det är bara det att T alltid gör det så då är det ju enklast för mig att bara ta ett steg tillbaka. Skulle jag få göra det själv skulle jag klara av det, men det går liksom snabbare när han gör det. Lite hjälp tror jag att jag var ändå...
Jag förstår inte prissättningen på Ikea. En badrumsmatta vi köpte kostade 1 euro, medan den här underbara skapelsen nedan, en Yucca-palm, kostade typ 25 euro. En matta kostar alltså mindre än en kaffe på stan medan en växt kostar en timlön. Jag fattar inte.
Den där palmen är för övrigt T:s önskemål. Jag har sagt att han sköter den själv för jag klarar inte av växter (fast nu ser ju pengaträdet där till vänster i bakgrunden ut att må lite bättre igen...!) Min tippning är att den klarar sig en vecka.

Hemma, borta, att åka vart man vill

Som sannolikt framgått ett par gånger så håller jag alltså på med min gradu just nu (och har gjort det senaste året och kommer att göra ännu många månader). Temat är romska tiggare i Hbl, mer klarar jag inte av att förklara just nu då jag fortfarande irrar ganska mycket. Hur som helst så är jag relativt insatt i frågan och går ibland också när jag inte just i den stunden jobbar på gradun omkring och funderar på sådant som har med temat att göra. Som fri rörlighet i EU, en vilja att skapa sig ett bättre liv, diskriminering, rasism, sociala problem, politik, förbud, att hjälpa andra människor, att resa, att tigga. Jag tänker på hur mycket energi en del människor lägger på att tala för att vi ska se till att "oönskade personer" inte kommer till Finland. Jag tänker på hur en del personer lägger ner många arbetstimmar per dag på att klura ut hur vi kan stoppa folk från att komma hit. Jag tänker på unga människor som organiserar sig och håller möten för att skriva ihop program och utlåtanden där det står hur Finland bäst kan undvika att ta emot personer som inte "passar in här". Jag tänker på hur romska tiggare, somalier, flyktingar, mörkhyade, asiater, kategoriseras och stämplas. De där. Vi mot dom.
Och så tänker jag på hur så många unga människor i Finland drömmer och fantiserar, visionerar och planerar ett liv någon annanstans i ett annat land där de tror att de får det bättre än de har nu, där livet är mera kul, där folket är trevligare, där allt är så bra som det bara kan vara, bättre än allting är här hemma. Hur de ser det som självklart att personer som vill resa till andra sidan världen för att skapa sig ett annorlunda liv än de kan få i sitt hemland faktiskt gör det.