Julstämning på stan

I onsdags var vi mitt en väldigt hektisk period för oss båda på en liten promenad i Helsingfors centrum för att handla lite smått på julmarknaden. Vi köpte lite julklappar och så köpte vi lite kläder åt mig på det stora Varuhuset.

På Senatstorget i Helsingfors kan du handla både krims krams och helt trevliga saker.

Jag har inte alls hunnit få julstämning, det har varit så mycket nu. På torsdag blir jag ledig, förutom gradun då, men den ska jag också hålla en paus ifrån. På lördag ska vi träffa gamla vänner i Borgå och sen är det julen som gäller.

Den här julen kommer vi sannolikt att få se T:s systers barn öppna sina julklappar och det är ju alltid lite speciellt med barn och julen. Själv anser jag inte att gåvorna är så viktiga, men känner ändå att om det är någon man måste köpa till så är det barnen.

Kvinnor och män i finländska medier

Om du har 26 minuter över idag ska du titta på det här Spotlight-avsnittet. Om vilka människor som syns i medierna. Det är Johan Gullmets som har granskat hur stor andel av alla som syns i medierna är män, kvinnor, invandrare och minderåriga.
Väldigt bra, väldigt tankeväckande.

Att säga vad man tycker och göra som man vill

Det är mycket jag lärt mig med åren (snart 25, härrigud!) men om det är en sak jag skulle få berätta åt mig själv som säg 13-åring så är det att sluta upp med att försöka vara så otroooligt snäll hela tiden och vara alla till lags.
Ju äldre jag blir desto mera inser jag att jag aldrig kommer att kunna tillfredsställa eller glädja alla runt mig. Det är alltså lika bra att sluta försöka så jävla hårt hela tiden, och det är just vad jag har gjort.
Jag känner gott om människor som hela tiden försöker vara så neutrala som möjligt, aldrig reta upp någon eller göra någon besviken utan alltid vara till lags. Förutom att det kräver sjukt mycket energi av de här personerna så driver det också sakta dem mot en brytpunkt. För det är inte möjligt att alltid göra alla glada. Gör man det måste man göra det på bekostnad av en själv och ens egna känslor och det leder i bästa fall till att man håller sina egna känslor för sig själv tills man blir bitter och i värsta fall till att man blir utbränd.
Jag ser ett stort värde i att göra folk glada och att vara tillmötesgående, men jag klarar inte av att göra det hela tiden. Jag ser inget värde i att göra andra sura och ledsna, men jag är huvudpersonen i mitt liv och det ska ingen få ta ifrån mig. Jag har tankar och känslor. Alla har det och det är allas rätt.
Livet blir dessutom mycket roligare och händelserikare av att man är lite provocerande emellanåt, säger sin åsikt och gör som man vill när det är möjligt.


Idag har jag för övrigt den sista pilatestimmen på den här kursen! Och det är fredagen den 13:e...

Klackar på fötterna

Nu när det snart är juletider så fylls staden, tidningarna, teven och bloggarna av en massa vad man ska och inte ska ha på sig på julafton och på nyårsafton. Så kom jag att tänka på ett kapitel i boken Konsten att vara kvinna, som jag skrev om i höstas. Där skriver Caitlin Moran (nu kan jag eventuellt komma ihåg den här passagen i boken lite fel, för det var några månader sedan, men slutsatsen torde vara den samma i vilket fall som helst) om hur hon under någon fotosession i något sammanhang hade på sig ett par högklackade skor och liksom tänkte högt att "hur kan man gå i sådana här?!" och fotografen då svarade att "ingen kan gå i dom, dom är till för att se bra ut på fotografier och på catwalken, inte för att vara sköna att gå i".
Och så tänker jag på det huvudlösa i att så många kvinnor tvingar ha på sig saker för att det ser bra ut, att ska man (kvinna) vara fin får man (kvinna) lida pin. Varför sväljer så många kvinnor det? Varför är det så viktigt att se bra ut att en massa kvinnor tolererar att det gör ont?

Själv använder jag klackar kanske 3 gånger om året och det är lika konstigt alla gånger. Jag hatar det. Enda orsaken att jag gör det är för att det finns kvar någon liten tjej i mig som tycker sig känna sig så vuxen alla gånger det händer. Dumt.

Att hålla fast

När jag läste Gone Girl blev jag hemskt tagen av det faktum att huvudpersonerna, mannen som misstänks för att ha mördat sin hustru och den försvunna hustrun, hade ett så destruktivt förhållande. Det här är något jag ofta tänker på: parförhållanden som är så otroligt destruktiva för båda parter och som inte ger någon något men där den ena eller båda inte klarar av att släppa taget. Och främst av allt funderar jag på vad det kan tänkas bero på.
Nå, jag vet ju att det beror på makt och kärlek och hur de två samverkar, men jag kan liksom inte förstå att människohjärnan fungerar på det viset. Att om du har en man som slår dig, så klarar du inte av att inse att han aldrig kommer att förändras. Eller om ert förhållande sedan länge endast är något ni upprätthåller bara för att det är så jobbigt att dela på all egendom, att ni ändå inte kan erkänna för varandra att det aldrig kommer att bli bra igen.
Om jag skulle bli en psykolog så är det här något jag skulle engagera mig i.
Förresten, boktipset gäller fortfarande. Läs Gone Girl! Det är en av de bästa kriminalromanerna jag någonsin läst.