Mindre än två veckor!

Helt sjukt att det nu är mindre än två veckor tills vi gifter oss. Om två veckor kommer jag att vara en gift kvinna. Det är liksom ännu mer sjukt i och med att jag ännu för ska vi säga 4 år sedan tänkte att jag aldrig kommer att gifta mig. "Det är inte för mig, det är falskt, det är bara en lögn, varför ska man behöva ha ett papper som visar att man är ett par, äktenskap håller inte, äktenskap är inte lyckliga" tänkte jag då. Då hade vi redan varit ett par med T i flera år och jag antar att det var en del av en mognadsprocess som höll på att ske. Jag visste ju från första början (kommer inte ihåg exakt när, men det var tidigt) att han vill gifta sig. Först var jag alltså skeptisk, som jag alltid hade varit, men så småningom började det mogna i mig. Varför inte? Vad hindrar oss? Varför skulle vårt förhållande bli sämre bara för att vi gifter oss? Han vill. Det sista var nog det starkaste argumentet för mig. Det låter ju som att jag gifter mig för att han vill det, men så är det inte. Jag har ändrat åsikt för att jag vet att han ville att jag gör det. Jag vill att vi gifter oss lika mycket som han vill det.
Så när han skulle till Island för fyra månader hösten 2011 så tänkte jag hela sommaren att mm, snart ställer han frågan och jag har mitt svar redo. Inget hände. Han åkte iväg. Men vi hade ju redan bestämt att jag skulle dit i oktober och då visste jag att det är då han kommer att ställa frågan (jag tänkte aldrig att jag skulle ställa frågan, det kändes som att han skulle få göra det eller så skulle vi tillsammans komma överens om det så där som många par gör nuförtiden att det bara liksom bestäms att nu är vi förlovade). Den där stunden när det hände är en av de stunder jag aldrig glömmer. Det var helt underbart och det var så vi, bara vi två.
Vårt bröllop är verkligen vi det också. Allting har vi kommit fram till tillsammans och det kommer att bli perfekt just för att det är vårt. Jag önskar att alla som vill uppleva en sådan dag skulle få uppleva det. Det är helt oslagbart, den där känslan av att vi tillsammans skapar den här dagen just som vi vill ha den.
Med det sagt så måste jag ändå tillägga att herreguud vad jag längtar efter att ha det förbi och kunna släppa det! Tidigare var jag skeptisk mot bröllopsplanerare, men flera gånger har jag tänkt att en sådan inte skulle ha varit helt fel ändå... Och då har vi ett litet bröllop, allting sker på en plats och både cateringen och rederiet som vi hyr båten av har varit hjälpsamma och rediga (om än det var lite strul i ett skede...).

Och nu är det också två månader tills vi får barn! Vi gör verkligen allt på en gång det här året. Barn, bröllop, flytt, jag blev klar med studierna. Och året är inte slut ännu!

Upp och ner, hit och dit

Idag är en sådan dag när kroppen och knoppen inte riktigt hänger med. Det beror inte bara på värmen utan också på att jag fick en mycket kort natt. Vi hade rådgivning klockan 9 imorse och det är ju ingen match för en normalt arbetande person, men jag slutade jobbet 23.30 igår så fick ungefär 6,5 timmar sömn.

Att vara vaken klockan 9 är normalt inga problem för mig, men nu hade jag då kväll plus att jag skulle ut med hunden (det måste jag inte göra, T kunde ha gjort det, men det ger mig sådan energi att hålla igång också så det försöker jag alltid hinna med) plus att jag måste hinna äta ordentligt och dricka kaffet före vi skulle med spåran till centrum (svensk rådgivning finns på ett fåtal ställen i Helsingfors och vi tvingas åka genom hela stan för att komma dit). Till all tur somnade jag på fem minuter när jag kom hem igår, det händer inte varje gång...

Jag har alltid haft skiftesjobb med undantag för det allra första sommarjobbet. Att sluta jobbet klockan 16 och återgå 8 nästa dag, måndag till fredag finns inte i min värld. Alla som prövat på det vet hur tungt det är. Speciellt de dygn då återhämtningen mellan turerna blir 10 eller 11 timmar. Det är en av sakerna jag ser fram emot med föräldraledigheten, att inte behöva ha de där skiftena. Kroppen mår inte bra av att hela tiden lägga om schemat. Jag vet inte när jag ska äta, när jag ska sova, när jag ska dricka mitt kaffe, när jag ska duscha, när jag ska slappa eller vara skarp... Just maten och sömnen lider ju mest. Det ska bli skönt att kunna få in rutiner, om så bara för under ett års tid. Att kunna äta, sova, vila, dricka kaffe ungefär samma tider varje dag! Det är en lyx som är få förunnat. "Normala" arbetstider börjar väl bli en ovanlighet i den här världen..?

Spännande vore också att någon gång få pröva på hur min naturliga dygnsrytm skulle se ut. Det får bli ett projekt senare i livet!

Bröstsvett big timez!

Jag vet inte om det är hormonellt eller vad det handlar om, men mina bröst svettas like crazy i den här hettan. Jag har aldrig upplevt något liknande. Obviously sover jag naken, men jag måste ha mitt nattlinne som en haklapp på och mellan brösten och upp till hakan för annars vaknar jag genomblöt (nattlinnet suger upp vätskan). Jag svettas också mellan magen och brösten och det kan jag förstå, där bildas ju en instängd grop - men mellan boobsen och på bröstkorgen? Vad är upp med det?

Bebisen sparkar för övrigt hela tiden numera. Eller sparkar är väl att ljuga, mera som att hen bugrar konstant. Men jag har nog ingen aning vad som är vad, fot, hand, huvud eller bak - I don't know.

Brio Go!

Det har hänt. Vi har fått hem barnvagnen. En vinröd Brio Go. Vi fick den till nedsatt pris och terränghjul på köpet (det betyder att de inte svänger, utan bara snurrar rakt fram - vilket man vill på vintern eller i svårare terräng) och älskar den. Nu rullade vi ju bara den från affären till spårvagnen och sedan från spårvagnen några hundra meter hem, men den är underbar. Enkel, inga extra finesser, snygg, kvalitet, bra pris - vi älskar det! Så är det ju ett plus att den är köpt i en affär som specialiserat sig på bebisgrejer, belägen i Helsingfors. Om vi någonsin får problem, något går sönder eller dylikt vet vi vart vi ska vända oss.
Den här ska vi göra många långa promenader i vinter som sommar. Med sittdelen (som man kan vända fram eller bak hur man vill) kan man ha vagnen tills ungen är tre. Nu gäller det att börja träna med hunden så hon fattar hur det gäller att röra sig då man har en sådan här med på kisirundan.
Och jo, vi köpte regnskydd och däckskydd.
Här kan man läsa mer om Brio Go.
Skötväskan är inte Brios.

Kontrollbehov är inte gulligt, det är våld

Med risk för en upprepning av kaktusgate tänker jag nu ta bladet från munnen och komma med lite kritik riktat direkt mot en finlandssvensk popsångare. Isac Elliot, 13 år gammal och med en stor fanskara i Finland och ett visst rykte också i de övriga nordiska länderna, släppte nyligen en singel. Låten heter Baby I och liknar till sitt sound och budskap pojkens tidigare låtar. I korthet handlar den, precis som de tidigare låtarna, om kärlek mellan en tonårspojke och en tonårsflicka.
Isac Elliot och hans team har helt tydligt hittat det som säljer, stora känslor och löften om evig kärlek. De som köper är huvudsakligen tonårstjejer.
Den nyaste singlen Baby I släpptes för några veckor sedan och sedan dess har åtminstone Radio X3M spelat den flitigt. Jag har ett visst intresse för fenomenet tonårskärlek, flickor, pojkar, budskap i populärkulturen och vad det egentligen är som kidsen nuförtiden lär sig via alla andra kanaler än skolan. Och jag vet att Elliot är omåttligt populär i Finland. Därför har jag lyssnat lite extra noga på orden i låten för att ta reda på vad den här 13-åringen säljer till fansen. Och jag är både besviken, frustrerad och arg.
Det finns ett par orsaker till min ilska, besvikelse och frustration. För det första: den här killen är 13. Han vet inte ett skit om vad kärlek är. För det andra: de som betalar för det här vet inte ett skit om vad kärlek är och ska inte behöva funder på det heller. Men jag antar att det inte är den som säljer som är dum i huvudet utan den som köper, så det kan jag låta passera.
Men. Det är inte temat som gör mig mest arg. Det är orden, budskapet. Låten går ut på att flickan som Elliot (antar att det är han själv som är "I") är kär i egentligen vill vara med någon annan, men Elliot har bestämt att nej, hon ska vara med honom. Och med "vara med" så menar jag då älska, hur nu en 13(?)-åring vet något om vad det innebär.
Det är relativt oskyldigt i början

"I can’t help losing faith when you say that you love me so much as a friend
You don’t know how it hurt to pretend when I see you make the same mistakes all over again"

men fortsättningen är som tagen ur en dålig thriller där en avundsjuk ex-man har bestämt att kvinnan inte ska få leva sitt liv som hon vill utan det är han som bestämmer

"Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I told you you’d be better off with someone else
Baby I-I-I-I-I
I would lie-ie-ie-ie-ie
If I said I never miss you when I’m by myself
So tonight I will try. I will open your eyes
’Cause I know that you’d be better off with me instead"

"För jag vet att du får det bättre om du är med mig istället"?!

"So here I am without my armor
You can stab me if you want to
But I won’t hold back no more, no no, no no
The truth is that I have always loved you
I’d be a liar if I don’t tell you, ooh"

"Du kan knivhugga mig om du vill, jag kommer ändå inte att backa undan"?!

Det här är stalkervarning big time. Det här är inte kärlek. Det här är ett sjukt kontrollbehov, det här är orden som kommer från en man som inte tolererar att en kvinna själv väljer vem hon är med. Det här är sådant man säger när man utövar makt över en annan person.
Elliot, det är inte upp till dig att bestämma vem flickan du "älskar" har det bäst med, det är upp till henne att bestämma. Ingen annan.

Orden i låten är sådant en man kan säga till en kvinna (pojke till en flicka, man till en flicka) och vi reagerar inte för det är en del av strukturen. Männen bestämmer. Till och med över vilka män en kvinna/flicka umgås med, "älskar". Det är liksom gulligt, charmigt när en pojke kontrollerar en flicka på det här viset. Tills det går så illa att han tar till våld för att styra över henne och vem hon umgås med och vem hon bryr sig om. Då tvingas hon söka sig till ett skyddshem och då blir det familjevåld. Då är mannen svartsjuk och maktgirig. Men ser ni, det börjar här. Det börjar i 13-års åldern. Med en 13-årig pojke som sjunger om hur han älskar den här flickan så mycket och därför vet bättre än hon själv vem hon ska vara tillsammans med.

"Men det är ju bara en låt" tänker ni nu. Nej, det är inte bara en låt. Det är en del av det samhälle vi lever i. Våra skyddshem är överfulla av kvinnor som tvingats söka sig bort från en man som kontrollerar dem. Statistik från några år tillbaka tyder på att 20 kvinnor per år dödas av sin partner. 100 000 kvinnor lever under hot om våld eller med våld i parförhållandet. Det är inget vi ska låta 13-åringar sjunga om och det är inget vi ska låta tonårstjejer lyssna på och inte oroas över att de tycker det är gulligt. Det är inte gulligt. Det är något vi ska ta på största allvar för det förstör liv. Det dödar kvinnor varje år.