En månad igår!

Igår blev A en månad gammal. Rådgivningsbesöket visade att han vuxit 1,1 kilo sedan han föddes och han mår hur bra som helst (men skriker ofta om kvällarna...)

Jag kan fortfarande inte fatta att den här pojken är min son. Häromdagen läste jag en kommentar på någon blogg, det var något om hur man borde göra när man uppfostrar pojkar. Jag skummade igenom den och orkade inte fundera på saken, för "det är ju inte aktuellt för mig". Först någon dag senare stod jag i duschen och funderade på livet när det slog mig att varför skippade jag kommentaren?!?

Hunddrömmar

Jag är ju som bekant hundägare och det var nog på alla sätt en dröm som gick i uppfyllelse den där dagen i april 2010 då vi bestämde att Essi ska bli en medlem i vår familj. Hon är verkligen en härlig typ, men det har såklart varit en resa med både utmaningar och härliga stunder och ännu är inte resan förbi. Men nu har jag börjat dream bigger... Helt bokstavligen. Jag drömmer om en lite större hund (Essi väger under 4 kg, kanske lite drygt om hon ätit en rejäl portion mat). En större hund med lite mer stamina, självsäkerhet, päls och kapacitet. För jag drömmer om en riktig hobbyhund. Jag tänker mig agility, lydnad eller kanske rally-lydnad där jag redan gjort tre tävlingar med Essi. Och jag tänker mig att jag siktar högt.
Den perfekta hundrasen vore en så kallad tollare. En tonårskompis till mig hade en sådan som familjehund, en hane, och det var den mest underbara hund jag någonsin träffat. Och sådan energi den hade, samtidigt som den var så lugn och samlad hela tiden! Helt ljuvlig. Border collie är ett annat självskrivet alternativ, men där är vallningsinstinkten och energimängden så stor att jag tvekar. Nåja, det finns ju två vuxna i hushållet och den andra av oss har lite andra tankar om hur vår nästa hund ska se ut... Hur som helst så är det knappast aktuellt ännu på många, många år. Essi har minst fem år kvar att leva om allt går väl och, tja, det känns som att en hund och ett småbarn räcker just nu. Men någon dag så!

De här bilderna är från augusti 2013, vår tredje och sista tävling.

Vi klarade oss över förväntan! Knep andra och tredje plats.

Aborter inget personalen ska få välja bort

Jag kan inte för allt i världen förstå varför det ska skrivas in i lagen att hälsovårdspersonal ska få säga nej till att delta i aborter. Men ändå finns det ett medborgarinitiativ där målet är att en sådan lag ska skrivas. Du hinner skriva under ända fram till den 23 november om du förstår varför det ska finnas en sådan lag och dessutom håller med.

Alla kvinnor i Finland har rätt till abort och det är något som vi knappast kommer att ändra på inom kort, och det är en bra sak. Aborterna utförs av utbildad hälsovårdspersonal med den expertis som behövs för att inte bara sköta det rent medicinska utan också att möta kvinnan som genomgår aborten. Kvinnor gör inte aborter för att det är roligt, de gör aborter för att det är det bästa alternativet för just dem i det läget. Ibland är orsaken så enkel som att man i ultraljud har konstaterat att det här fostret knappast överlever utanför magen på grund av xx eller xx. En del kvinnor vill då genomgå en full graviditet och förlossning, andra vill avbryta graviditeten omedelbart. Hur man än väljer är det en oerhört tung sits att vara i och för mig en självklarhet att de som då sitter på det medicinska kunnandet stöder en hur man än väljer. Väljer man abort ska man inte, utöver att behöva sörja det barn som aldrig fick leva också behöva fundera på huruvida man nu kommer att få det stöd man behöver eller om man kommer att få höra att jag vill inte delta i den här aborten eftersom jag tycker att aborter är fel, trots att jag utbildat mig för att göra just det, men låt mig hämta min kollega, hon har inget emot aborter.
För mig är det lika självklart att barnmorskor, läkare och sjukskötare sköter aborter som att en kirurg opererar ett ben som gått av. En kirurg kan inte heller säga jag opererar inte för jag tror inte att benbrott kan fixas på det viset. De två kan inte jämföras, men så länge vi har lagliga aborter i Finland måste det garanteras att det alltid finns personer som på lagligt och tryggt sätt kan utföra dom. Den som har något emot aborter ska inte bli gynekolog, så är det bara. För aborter handlar inte om att ta en annan persons liv. De handlar om att ge vård samt hjälpa och stöda de kvinnor som precis har fattat ett av de allra svåraste besluten i sitt liv.

Däremot tycker jag, precis som många andra, lite off-topic, att de foster som aborteras inte ska behöva kämpa för sina liv utanför livmodern. Det här ska gå att undvika, måste gå att undvika.

Skräcken

Sådant man kan fundera på som nybliven mamma:

Tänk om jag inte hör när han skriker eller fattar att han skriker...

Det är en skräck jag har speciellt om nätterna och de dagar då T är på jobb. Jag vet ju att det egentligen bara är psykiskt sjuka och missbrukare som kan missa att deras barn skriker. Men man vill ju inte att det ska ske. Jag tycker det är viktigt att svara på alla hans signaler.

Men jag är inte en sådan mamma som inte ens vågar gå på toa för att ungen är ledsen. Om jag måste skita och han gråter, då får han gråta. Sååå ofta skiter jag inte att det skulle skada honom.

Den duktige mannen med ett uppdrag

Jag länkar väldigt ofta till Lady Dahmer märker jag. Men hennes ord och främst av allt de diskussioner som uppstår på bloggen är så bra så det är helt oundvikligt. Nu skriver hon om den seglivade myten att kvinnor har så otroligt mycket makt i hemmet. Det är inte fråga om makt, det är fråga om ett ansvar att sköta allt det där jobbiga, tunga, obetalda som männen inte orkar eller vill sköta och därför påstår att kvinnor gör det så mycket bättre. Läs, det är tankeväckande på många sätt.
En av de som kommenterat tangerar ämnet man som gör något i hemmet och som sedan ska ha beröm för det. Jag kunde inte låta bli att kommentera då jag läste det, för jag känner igen det där med att männen ska ha beröm för minsta lilla grej de gör hemma all too well. Nu pratar jag inte om T, tillsvidare har jag sett mycket lite sådana tendenser hos honom (men om du tar fram en grill och en köttbit och placerar honom framför grillen kommer du att få höra historien om den perfekt grillade köttbiten i flera veckor efteråt), utan om en del äldre män i min närhet.
Min egen pappa, som nog alltid deltagit i hemsysslorna (och som numera väl sköter det mesta i hemmet om vardagarna då han är pensionär) men som tyvärr aldrig hade samma övergripande ansvar som mamma för att få familjens vardag att rulla är en sådan man. Han gör nog det mesta i vardagen utan att kräva en massa hyllningar i gengäld, men blir det fest eller middagsbjudning så ser han gärna till att gästerna får höra vad han gjort inför tillställningen. Och så spelar alla med i spelet och berömmer. Och han är inte den enda mannen jag vet att gör så. Ofta tar mannen på sig ansvaret för något stort, som att fixa julskinkan inför jul. När sedan gästerna kommer så ska alla få höra hur stort jobb och enormt ansvar han haft inför julen och så ska alla smaka på hans julskinka och säga hur duktig han är (spelar ingen roll vad de tycker om skinkan, alla berömmer honom ändå). Trots att det är kvinnan som fixat allt annat och som städar undan efteråt.