Ett av årets mer fascinerande sommarprat. Fascinerande på ett otroligt underhållande sätt. Herman Geijers prat om zombier och hur en överlever en zombieapokalyps.
Jag har förresten sett alla avsnitt av The Walking Dead. Om det är något jag kommer att bära med mig för resten av livet så är det a) sikta mot huvudet b) bli inte gravid c) fortsätt röra på dig d) risken att du dödas av en ännu levande är ungefär lika stor som att du dödas av en zombie - håll därför dina vänner nära men dina fiender ännu närmare.
Det var ungefär samma saker som Geijer pratade om i sitt sommarprat. Att städerna sannolikt är farligare att vistas i än landsbygden och att en ska se till att ha personer i närheten en kan lita på. Och att en zombieapokalyps givetvis är fiktion men att det när som helst kan ske saker som vänder upp och ner på hela samhället och att en då behöver överlevnadskunskap.
Jag känner mig fucked. Jag har vetat att jag har noll överlevnadskunskap men efter det här vet jag att jag sannolikt skulle vara bland de första att dö om en apokalyps skulle inträffa. Å andra sidan är det nog lika bra. Jag vill inte uppleva en apokalyps.
22 juli 2015
Tenstas protest säger så mycket om Sverige
Sverige har kommit oändligt mycket längre när det gäller bekämpandet av rasismen än vi har kommit i Finland. Det färskaste beviset på det är Adam Tenstas protest i TV4:s morgonsoffa. Elaine Eksvärd skriver om varför det är så viktigt att Tensta genomförde protesten.
Såhär är det. I Finland har vi knappt någon mörkhyad artist och de få vi har skulle tror jag bli utskrattade om de skulle resa sig upp och gå från en direktsändning i protest mot en annan persons rasistiska uttalanden. Folk skulle skrika: det var inte rasism, åk hem tillbaka till Afrika *infoga valfri rasistisk benämning på mörkhyad*!!! Och så skulle det ordnas tv-debatter med en massa vithyade personer som skulle sitta och säga hur icke-rasistiskt land Finland är och varför den här mörkhyade personen överreagerade. Kanske skulle personen själv få vara med och berätta hur bra land Finland trots allt är för mörkhyade, för det är dit personens uttalanden skulle ledas.
Det är inte rasister som bestämmer vad som är och inte är rasism. Det är de som utsätts för rasismen. Som dagligen får utstå skällsord på öppen gata, som misshandlas för sin hudfärg, som får höra att de ska åka "hem tillbaka" men som också förbises när de söker jobb för att de har ett utländskt namn eller som blir tilltalade på engelska i matbutiken trots att de fötts i Finland och gått i finländsk skola. Listan är oändlig. Nu tog jag tyvärr också mig friheten att räkna upp sådant jag anser är rasism, trots att jag aldrig utsatts eller ens löper risk att utsättas i dagsläget. Det här var bara exempel på sådant som jag förstått att förekommer i Finland, dagligen.
Tänk om vi kunde få en liknande debatt i Finland som i Sverige? En där någons användning av n-ordet inte viftas bort som "skämt" utan där någon faktiskt sätter ner foten. Sedan är frågan förstås hur länge vi ska behöva prata om ordet. Vad är det för idioter som envisas med att "få säga" det? Sluta.
Såhär är det. I Finland har vi knappt någon mörkhyad artist och de få vi har skulle tror jag bli utskrattade om de skulle resa sig upp och gå från en direktsändning i protest mot en annan persons rasistiska uttalanden. Folk skulle skrika: det var inte rasism, åk hem tillbaka till Afrika *infoga valfri rasistisk benämning på mörkhyad*!!! Och så skulle det ordnas tv-debatter med en massa vithyade personer som skulle sitta och säga hur icke-rasistiskt land Finland är och varför den här mörkhyade personen överreagerade. Kanske skulle personen själv få vara med och berätta hur bra land Finland trots allt är för mörkhyade, för det är dit personens uttalanden skulle ledas.
Det är inte rasister som bestämmer vad som är och inte är rasism. Det är de som utsätts för rasismen. Som dagligen får utstå skällsord på öppen gata, som misshandlas för sin hudfärg, som får höra att de ska åka "hem tillbaka" men som också förbises när de söker jobb för att de har ett utländskt namn eller som blir tilltalade på engelska i matbutiken trots att de fötts i Finland och gått i finländsk skola. Listan är oändlig. Nu tog jag tyvärr också mig friheten att räkna upp sådant jag anser är rasism, trots att jag aldrig utsatts eller ens löper risk att utsättas i dagsläget. Det här var bara exempel på sådant som jag förstått att förekommer i Finland, dagligen.
Tänk om vi kunde få en liknande debatt i Finland som i Sverige? En där någons användning av n-ordet inte viftas bort som "skämt" utan där någon faktiskt sätter ner foten. Sedan är frågan förstås hur länge vi ska behöva prata om ordet. Vad är det för idioter som envisas med att "få säga" det? Sluta.
21 juli 2015
Vår tids hjältar
Vår tids hjältar. Det är inte folk som botar cancer eller hjälper de fattiga eller ger mat åt de svältande. Det är folk som gått ner i vikt. Ju mer du gått ner desto större hjälte är du.
Veckotidningarna och damtidningarna är fyllda av berättelser om folk som gått ner 5, 10, 15, 20, 25 kilo eller mer och så är det fanfar och vita duvor som flyger och regnbågar och fyrverkerier och folket läser med ett engagemang som få andra fenomen i världen lyckas locka till sig. Så gjorde jag. Kunde jag då kan du. Tips och recept. Klyschor som det finns inga genvägar och förbruka mer kalorier än du äter och det handlar om en livsstilsförändring. På arbetsplatserna får folk beröm för att det syns att de magrat. I populärkulturen idoliseras kändisar som lyckats gå ner, som har förändrats. I teve visas det flera gånger per dag program som i en timmes tid visar hur den personen som just den här veckan är huvudperson svettas, äter sallad och grynost och gråter och skriker av smärta men som när timmen gått gråter av lycka för nu har hen äntligen hittat rätt väg i livet och det här är en livsstil. Instagram är fyllt av inspiration, ursäkta fitspo, och folk delar hälsosamma recept till höger och vänster och det som påstås vara en hälsotrend är egentligen bara en gånerivikt-trend. Folk som på kaffepausen väljer att dricka enbart svart kaffe och tackar nej till en chokladbit eller bulle överöses med frågor om hen börjat banta och när hen då får chansen att säga att så minsann är fallet så pratar sällskapet under resten av kaffepausen om hur de också borde banta och hur de beundrar alla som har stamina att göra så och hur de aldrig kan lära sig säga nej när någon bjuder på något gott. (Om det är någon vardagssituation jag avskyr så är det den när någon säger att åh nej jag kan inte äta av den där chokladpajen du bjuder på för jag bantar! Hör här: vill du inte ha av min chokladpaj så säger du nej tack och så ställer jag eller någon annan inte några frågor om det för det är din ensak om du äter eller inte äter, är vi överens? Bra.)
De här hjältesagorna bygger förstås för det första på att en förväntas skämmas över sin vikt. Alltid, oavsett vad en väger. Är en riktigt fet ska en dessutom tänka på hur skadligt det är för ens hälsa och så ska en skämmas lite extra. Lady Dahmer skriver mycket om det här med att världen inte klarar av att acceptera om en person är helt tillfreds med sin kropp trots att hen är överviktig/fet. Det har blivit ett normaltillstånd i samhället, det förväntas att en alltid ska sträva efter en lite lägre siffra på vågen. För det andra bygger det på idén om att det är så oerhört svårt att gå ner i vikt, att det krävs svett, smärta, tårar, svält, hunger, illamående, dåligt humör och ett fakin förstört liv för att gå ner i vikt. Det gör det såklart inte, det enda som generellt behövs är lite smartare mat- och dryckesval och ett fattat beslut en håller fast vid. Jo, jag menar faktiskt det. Sluta måla upp en bild av att gå ner i vikt som något som måste ta över hela ens liv för det är inte sant. Det handlar om små vardagsval. Men när det framställs som ett 24/7 projekt att gå ner i vikt så framstår alla som gått ner i vikt som hjältar som kastade resten av livet åt sidan och genom blod, svett och tårar kämpade bort de där kilona och som sedan blev så jävla lyckliga för att de hade lyckats.
Själv har jag lyckats gå upp cirka 25 kilo från min minsta vikt då jag hade ätstörning. Det är min personliga hjältesaga (en av många). Jag bröt loss. Jag gick upp i vikt och jag lämnade ätstörningen och ana-Eva bakom mig.
Visst är det viktigt med hälsa. Men det handlar om så mycket mer än folks vikt.
Jag är trött på idoliseringen av folk som gått ner i vikt.
Veckotidningarna och damtidningarna är fyllda av berättelser om folk som gått ner 5, 10, 15, 20, 25 kilo eller mer och så är det fanfar och vita duvor som flyger och regnbågar och fyrverkerier och folket läser med ett engagemang som få andra fenomen i världen lyckas locka till sig. Så gjorde jag. Kunde jag då kan du. Tips och recept. Klyschor som det finns inga genvägar och förbruka mer kalorier än du äter och det handlar om en livsstilsförändring. På arbetsplatserna får folk beröm för att det syns att de magrat. I populärkulturen idoliseras kändisar som lyckats gå ner, som har förändrats. I teve visas det flera gånger per dag program som i en timmes tid visar hur den personen som just den här veckan är huvudperson svettas, äter sallad och grynost och gråter och skriker av smärta men som när timmen gått gråter av lycka för nu har hen äntligen hittat rätt väg i livet och det här är en livsstil. Instagram är fyllt av inspiration, ursäkta fitspo, och folk delar hälsosamma recept till höger och vänster och det som påstås vara en hälsotrend är egentligen bara en gånerivikt-trend. Folk som på kaffepausen väljer att dricka enbart svart kaffe och tackar nej till en chokladbit eller bulle överöses med frågor om hen börjat banta och när hen då får chansen att säga att så minsann är fallet så pratar sällskapet under resten av kaffepausen om hur de också borde banta och hur de beundrar alla som har stamina att göra så och hur de aldrig kan lära sig säga nej när någon bjuder på något gott. (Om det är någon vardagssituation jag avskyr så är det den när någon säger att åh nej jag kan inte äta av den där chokladpajen du bjuder på för jag bantar! Hör här: vill du inte ha av min chokladpaj så säger du nej tack och så ställer jag eller någon annan inte några frågor om det för det är din ensak om du äter eller inte äter, är vi överens? Bra.)
De här hjältesagorna bygger förstås för det första på att en förväntas skämmas över sin vikt. Alltid, oavsett vad en väger. Är en riktigt fet ska en dessutom tänka på hur skadligt det är för ens hälsa och så ska en skämmas lite extra. Lady Dahmer skriver mycket om det här med att världen inte klarar av att acceptera om en person är helt tillfreds med sin kropp trots att hen är överviktig/fet. Det har blivit ett normaltillstånd i samhället, det förväntas att en alltid ska sträva efter en lite lägre siffra på vågen. För det andra bygger det på idén om att det är så oerhört svårt att gå ner i vikt, att det krävs svett, smärta, tårar, svält, hunger, illamående, dåligt humör och ett fakin förstört liv för att gå ner i vikt. Det gör det såklart inte, det enda som generellt behövs är lite smartare mat- och dryckesval och ett fattat beslut en håller fast vid. Jo, jag menar faktiskt det. Sluta måla upp en bild av att gå ner i vikt som något som måste ta över hela ens liv för det är inte sant. Det handlar om små vardagsval. Men när det framställs som ett 24/7 projekt att gå ner i vikt så framstår alla som gått ner i vikt som hjältar som kastade resten av livet åt sidan och genom blod, svett och tårar kämpade bort de där kilona och som sedan blev så jävla lyckliga för att de hade lyckats.
Själv har jag lyckats gå upp cirka 25 kilo från min minsta vikt då jag hade ätstörning. Det är min personliga hjältesaga (en av många). Jag bröt loss. Jag gick upp i vikt och jag lämnade ätstörningen och ana-Eva bakom mig.
Visst är det viktigt med hälsa. Men det handlar om så mycket mer än folks vikt.
Jag är trött på idoliseringen av folk som gått ner i vikt.
20 juli 2015
Bostadsmässan och kryssning med Doris
Vilken helg vi har haft igen än en gång. Den här sommaren kommer jag att komma ihåg som sommaren då vi gjorde en massa saker på veckosluten. Alla tidigare somrar har jag ju jobbat mycket veckoslut men nu i år är veckosluten faktiskt familjetid och göra saker-tid.
På lördagen var vi på bostadsmässan i Kivistö, Vanda. Ljuvliga hus de allra flesta men jag kan inte förstå att det finns en marknad i Finland för hus på en miljon med jacuzzi och tjuvlarm och egen toalett i alla sovrum och fyra duschar och terass så stor att en kunde ordna danskvällar för halva Nyland där. Vi var där för att det var en kul grej, lite inspiration och lite målbilder i livet. Inte för att vi någonsin kommer att ha hus om det inte händer något drastiskt, utan bostad, men en bostad ska också inredas. Och så är det alltid lika roligt att se hur andra bor, det stillar ens nyfikenhet om andra likt inget annat.
Två minus får bostadsmässan ändå. Inträdet kostar 21 euro för vuxen. Och inte ens när vi åt lunch fick vi vara ifred från allt program som fanns på mässan, då var det någon clown som skulle uppträda för oss. Dessutom åt vi bara två sallader på stället men betalade för fyra, vilket upptäcktes på kvällen samma dag... Så nu tänker jag försöka återkräva de pengarna.
På söndagen var vi sedan på skärgårdskryssning med m/s Doris, alltså IHA-Lines flaggskepp. IHA-Lines är rederiet på vars båt vi ordnade bröllopet för 11 månader sedan och vi hade fått fribiljett till en lunchkryssning som tack för det. Maten var utsökt kan jag berätta. A tyckte att avfärden var väldigt spännande men så insåg han ganska snabbt att det är tråkigt på en liten kryssare och så sov han resten av tiden. Helt okej, tyckte jag och T.
På lördagen var vi på bostadsmässan i Kivistö, Vanda. Ljuvliga hus de allra flesta men jag kan inte förstå att det finns en marknad i Finland för hus på en miljon med jacuzzi och tjuvlarm och egen toalett i alla sovrum och fyra duschar och terass så stor att en kunde ordna danskvällar för halva Nyland där. Vi var där för att det var en kul grej, lite inspiration och lite målbilder i livet. Inte för att vi någonsin kommer att ha hus om det inte händer något drastiskt, utan bostad, men en bostad ska också inredas. Och så är det alltid lika roligt att se hur andra bor, det stillar ens nyfikenhet om andra likt inget annat.
Två minus får bostadsmässan ändå. Inträdet kostar 21 euro för vuxen. Och inte ens när vi åt lunch fick vi vara ifred från allt program som fanns på mässan, då var det någon clown som skulle uppträda för oss. Dessutom åt vi bara två sallader på stället men betalade för fyra, vilket upptäcktes på kvällen samma dag... Så nu tänker jag försöka återkräva de pengarna.
På söndagen var vi sedan på skärgårdskryssning med m/s Doris, alltså IHA-Lines flaggskepp. IHA-Lines är rederiet på vars båt vi ordnade bröllopet för 11 månader sedan och vi hade fått fribiljett till en lunchkryssning som tack för det. Maten var utsökt kan jag berätta. A tyckte att avfärden var väldigt spännande men så insåg han ganska snabbt att det är tråkigt på en liten kryssare och så sov han resten av tiden. Helt okej, tyckte jag och T.
17 juli 2015
Dagens
Dagens försiktigt positiva: Det ser ut som om det kanske löser sig med bilen. Det har varit en sådan fars sedan vi köpte bilen för två månader sedan att jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men det kanske är slut nu. Jag kanske orkar skriva någon längre redogörelse någon dag, men just nu kan jag bara säga att kräv det du har rätt till och var inte rädd för att ta hjälp av utomstående aktörer.
Dagens positiva: Min tå är äntligen bra. Det tog två veckor. Jag kastade ju en sillburk rakt på tån och där och då trodde jag i någon minut att jag skulle vara tvungen att amputera foten. Kanske var tån av, jag vet inte.
Dagens skratt: A har lärt sig att Ikeas matstol Antilop också fungerar som gåstol. Han tar tag i stolens ben, drar sig upp och så knuffar han stolen framför sig. Han kan gå långt på det viset.
Dagens tragiska: Jag har reserverat Johanna Holmströms Hush Baby på biblioteket för länge sedan men boken är så populär att jag aldrig får den. Det är förstås mer än roligt för Holmström, för den finlandssvenska litteraturen överlag, för förlaget, men mindre roligt för mig.
Dagens förväntansfulla: Imorgon ska vi till bostadsmässan i Vanda och på söndag ska vi på skärgårdskryssning. Rederiet som vi hyrde båten av på vårt bröllop skickade oss en fribiljett så nu ska vi hela familjen äta lunch där.
Dagens positiva: Min tå är äntligen bra. Det tog två veckor. Jag kastade ju en sillburk rakt på tån och där och då trodde jag i någon minut att jag skulle vara tvungen att amputera foten. Kanske var tån av, jag vet inte.
Dagens skratt: A har lärt sig att Ikeas matstol Antilop också fungerar som gåstol. Han tar tag i stolens ben, drar sig upp och så knuffar han stolen framför sig. Han kan gå långt på det viset.
Dagens tragiska: Jag har reserverat Johanna Holmströms Hush Baby på biblioteket för länge sedan men boken är så populär att jag aldrig får den. Det är förstås mer än roligt för Holmström, för den finlandssvenska litteraturen överlag, för förlaget, men mindre roligt för mig.
Dagens förväntansfulla: Imorgon ska vi till bostadsmässan i Vanda och på söndag ska vi på skärgårdskryssning. Rederiet som vi hyrde båten av på vårt bröllop skickade oss en fribiljett så nu ska vi hela familjen äta lunch där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)