Kaffe under väntetiden

Jag har börjat fundera om mitt kaffedrickande kommer att påverka bebben när hen är ute... Jag skar direkt ner till två muggar per dag (plus en mugg te på jobbdagarna) när jag blev gravid och det har jag hållit mig till ganska noga. Rekommendationen är väl 2-3 koppar om dagen tror jag, så jag ligger lite över. I en del länder är koffein helt förbjudet under graviditeten, men jag har aldrig inte sett det som något stort gift, så det kändes tryggt med några portioner per dag. Men lite undrar jag, kommer bebben att ha värsta koffeinabstinensen under tiden efter förlossningen? Om jag lyckas amma så kommer ju hen fortfarande få i sig koffein, men dosen blir väl ganska mycket mindre via mjölken än via blodet?

Överlag har jag varit ganska liberal med mina kostvanor under graviditeten. Jag läste och memorerade förbudslistan, men så har jag valt att skita i en stor del av förbuden. Jag tänker liksom: det föds barn mitt i krig och svält och misär, alkoholister och knarkare föder barn, kvinnor som inte ens vet att de varit gravida får barn - det spelar knappast roll om jag lägger pastöriserad eller opastöriserad ost på min pastaportion. Man måste få leva också, det blir lätt så att man blir helt hysterisk över den där listan. Nu vet jag ju förstås inte ännu om allt går väl med bebben, men allt har varit bra hela tiden.

Alkohol har jag hållit mig helt ifrån, förutom det ena glaset champagne på hotellet efter vårt bröllop. Men under amningen tänker jag nog ta mig ett glas rött eller en öl när det känns så. Där handlar det ju inte om att bebben får i sig den alkohol man dricker - man slocknar nog före man får alkoholhalten i mjölken så hög att en ammande bebis blir påverkad - utan om att en spädis känner doften av alkoholen och märker på ens beteende att man är konstig, samt att man själv kan bli klumpig av alkoholen, vilket är farligt. Men då gäller ju samma regel för alla som är nära bebisen, ingen sprit, och jag vet inte med andras verklighet men så ser inte vår verklighet ut. Försiktigt har jag försökt föreslå åt T att han ju kan vara nykter de följande 9 månaderna, men han tänder inte riktigt på den tanken... EDIT: T påstår att det här kan tolkas väldigt fel. Min poäng är endast att i en idealvärld är alla som någonsin umgås med bebben nyktra, men så ser inte verkligheten ut för de allra flesta. Alkohol är liksom en del av vuxenlivet. Vi planerar med T att ta oss ett glas rödvin vid lämpliga tillfällen, men inte mer än så så länge vi har ansvar för en helt försvarslös liten själ. Det är ju också ingen poäng i att T är nykter så länge jag ska amma, för jag måste ju ändå vara nära bebben då, också om jag tagit ett glas.

Boken är skriven av Nicci French och heter Och så log han, chokon är från Lidl, muggen är gammal (Neron kuppi, näitä ei nuijille edes myydä).

Jätten Barnmorskeinstitutet

Nu är det mycket diskussion om de nedläggningshotade förlossningsenheterna och det är bra. Det är namninsamlingar och kampanjer (jag tycker att barnmorskornas initativ om att under en dag sätta upp "förlossningspunkter" på olika håll i landet är ett mycket bra projekt) och debatter på Facebook och bloggar.
Jag har inte fött ännu så jag ska försöka att inte låtsas vara alltför kunnig. Men jag ska alltså enligt planen föda på Barnmorskeinstitutet ett stenkast från vårt hem, den största förlossningsenheten i Finland. I år har de över 8000 förlossningar och 16 förlossningsrum. Jag känner mig trygg att föda där eftersom jag vet att där finns de barnmorskor som per år sköter flest förlossningar, som har sett det mesta, samt läkare och kirurger och sköterskor för vilka kejsarsnitt och sugklocka och komplikationer är vardagsmat. Jag känner att vad som än händer så vet de på Barnmorskeinstitutet hur de ska handskas med läget och de kommer att göra allt för att jag och barnet ska ha en så god hälsa som möjligt när vi lämnar sjukhuset. Det betyder förstås inte att de på Barnmorskeinstitutet är ofelbara. Jenny Jägerhorn-Tabermann beskriver i en kolumn i Hbl just hur illa det kan gå på en massiv enhet som Barnmorskeinstitutet, hon fick också ett svar i dagens Hbl.
Jag ser en förlossning som en stor medicinsk händelse. Vissa vill hävda att förlossningar inte alls ska ses som händelser som kräver medicinsk expertis, utan att det är något helt naturligt och något som helst borde ske hemma och så fritt från allt vad sterila sjukhusmiljöer heter, men jag vet i alla fall med mig själv att jag är så fjärmad från naturen och allt vad naturligt heter att en förlossning skulle jag aldrig klara av utan hjälp och stöd av en barnmorska och tillgång till all den medicinska expertis som behövs. Det finns många orsaker till att så få kvinnor per år dör på grund av graviditet och förlossning i Finland, kunnandet på våra förlossningsenheter är en stor orsak.
För mig är det minst lika viktigt att jag själv klarar förlossningen utan större men som att bebisen klarar den utan större men. Jag inser att förlossningar alltid sätter sina spår, att kroppen påverkas på många sätt, men jag vill att de egentliga skadorna ska vara minimala. Jag är ingen blivande mamma som tänker att "så länge bebisen klarar sig är allt bra", för mig är det viktigt att också jag får den bästa möjliga vården. Jag litar på att de på Barnmorskeinstitutet kan garantera den bästa möjliga vården för både mamma och barn.
Men det betyder inte att de på en mindre enhet inte skulle klara det. Jag har ingen lösning på problemet (är det ens ett problem?) med de små förlossningsenheterna. Jag förstår att det behövs expertis för att kunna garantera tryggheten för mamma och barn, men föder du i den egna bilen, i ambulansen, hemma eller i taxin för att det var så lång väg till sjukhuset så är du långt ifrån trygg. Alla mammor och barn har rätt till ett rimligt avstånd till ett förlossningssjukhus där det finns all den vård och allt stöd de kan tänkas behöva. Vad ett rimligt avstånd är vet jag inte. Jag vet bara att jag önskar att alla hade det lika bra som jag, som bor på promenadavstånd från sjukhuset.

Skriva så fingrarna knattrar

Just nu känns det som om personer jag känner skriver böcker till höger och vänster omkring mig. Till exempel har underbara Jessica Suni skrivit en roman om en narcissistisk (jag måste googla ordet för att kolla hur många s det ska finnas) man. Jag minns inte riktigt hur jag lärde känna Jessica, men vi har i alla fall suttit och jobbat på FNB samtidigt i något skede. Igår reserverade jag hennes bok på bibban och hamnade lååångt bak i kön, så ser verkligen fram emot att läsa boken! Häromdagen såg jag att också Michaela von Kügelgen som jag är bekant med från Soc&kom skriver en roman. Själv går jag också omkring och drömmer om att en dag ge ut en roman. Jag har storyn klar i mitt huvud, det är bara skriva som gäller. Före det har jag också ett annat spännande skrivprojekt på gång. Nu fokuserar jag ju mycket på bebben, men jag skulle ljuga för mig själv om jag skulle påstå att jag inte har tid att skriva just nu. Hur det blir efter att bebisen kommer vet jag inte, men målet är att kunna fortsätta skriva då också.

Som de säger i amerikanska filmer: I'll keep you posted!

Hunden och barnet

Det är nu mindre än en månad kvar till bf. 5.10 är det magiska datumet, men jag har på känn att bebben kommer några dagar efter det, kanske 10.10 eller 12.10. T tror att hen kommer före bf. Jag har ändå inte haft några som helst förvärkar eller annat som tyder på att det är dags, så jag tror vi får vänta ännu. Å andra sidan kan ju en förlossning starta också utan några som helst "varningar".
Hur som helst börjar vi vara redo nu. Igår steriliserade jag tuttar och flaskor och sådant, vi har fått spjälsängen hem, vagnen har ju stått redo hur länge som helst och nu började vi också packa bb-väskan.
Hunden verkar också börja inse att det är på väg att ske en större förändring här hemma. Hon har varit alldeles exemplarisk genom alla förberedelser. När vi varit på promenad med vagnen har hon hållit avståndet, babygymet och alla babyleksaker som vi testar henne med genom att låta ligga på golvet låter hon vara ifred (det räcker att säga nej första gången hon går fram och ska snusa, sen vänder hon om och så tittar hon inte längre på sakerna) och hon fattade genast då vi flyttade hit att in i det ena rummet, det som ska bli barnets rum, får hon inte gå. Vi har försökt förbereda hunden så gott vi kan och vi tror att det ska gå alldeles utmärkt för henne att anpassa sig. Det svåraste blir det praktiska, att får vardagen att fungera från morgon till kväll varje dag. Hunden ska ju ut minst tre gånger per dag, helst få en längre länk per dag och få mental stimulans åtminstone ett par gånger i veckan, helst oftare.
Vad jag har förstått efter diskussioner med andra hundägare som fått barn och vad jag själv också kan tänka ut i och med att jag känner vår hund utan och innan, så är det inte spädbarnstiden som blir svår. Däremot kan hunden tänkas få det jobbigt sedan då ungen börjar röra på sig, allra svårast blir det då ungen får en egen vilja och kanske bestämmer att nu vill jag krypa in i hundens säng och sova. Det kommer Essi inte att gilla. Men där gäller det ju att vara ett steg före, alltid. Se till att det aldrig uppstår situationer då Essi måste "ta itu med" något som barnet gör fel mot henne. Det är alltid vi vuxna som sätter reglerna och som ser till att alla följer reglerna, hunden och barnet. Hunden får aldrig tro att den får uppfostra barnet, det är alltid de vuxna människornas ansvar. Vi vet vilka Essis egenheter är och vi vet hur man undviker att de blir till ett problem i samband med att barnet kommer in i hennes liv. Dessutom förstår vi att om det uppstår problem och vi inte vet hur de ska lösas så finns det gott om personer som är mycket bättre än vi är på att träna hundar, hjälp finns alltid att få.
Vårt mål är att Essi ska fortsätta vara en familjemedlem precis som tidigare med samma regler som vi alltid har haft. Hon är en hund och ska så förbli, det tummar vi aldrig på. Vi strävar efter att hon och barnet ska komma överens, eventuella problem löser vi as we go. Sedan gäller det ju också att komma ihåg att barnet kan lida av hundallergi och då gäller det att lösa också det.

Sealife

Vi fick en liten försmak på det här med att ha barn i huset i lördags och söndags då T:s guddotter (visserligen 9 år gammal, så kan inte helt jämföras med en spädis) kom hit på övernattning. Vi hittade på lite allt möjligt, bland annat var vi i hundparken och på café, men det mest spännande för henne och oss var nog besöket på Sealife på Borgbacken på lördagen. Vi for dit med en open mind, men jag måste nog erkänna att såhär efteråt får jag lite illa till vara av hela spektaklet.
Jag vet inte för det första riktigt vem Sealife är till för, 9-åringen var lite för ung ännu och vi som är 20+ var lite för gamla. 11-12-åringar som är snabba att läsa och som liksom tycker om att beundra saker tror jag får mest ut av det, men jag vet inte. Alla fiskar och djur är inträngda på ett mycket litet område, vissa av akvarierna är väldigt, väldigt små. Du kommer åt att om du vill slänga saker i många av akvarierna, knacka på glaset och ta bilder av djuren (blixt är förbjudet men ingen övervakar). Den mest spännande bassängen är ju såklart den med alla hajar, flera stycken inträngda i en liten bassäng, simmande runt, runt, runt.
Allt det här fick mig att börja fundera på en artikel jag läste någon gång i somras, hittar inte den nu, men den handlade i korthet om hur djurparker och dylika ställen egentligen bara är till för människors underhållning, att djuren oftast mår riktigt illa (vissa däggdjur får exempelvis ångestdämpande mediciner hävdades det i artikeln och på andra håll på internet), att det sällan gynnar arterna att enstaka djur hålls i små burar och att ju djurparksverksamheten också måste gå med vinst, annars skulle ingen hålla på med det. Till exempel Peta skriver om varför djurparker inte är bra ställen.
På Sealife fanns det såklart mycket information om hur många fiskarter, hajar, korallerna och annat som lever i haven är hotade, men tror inte det är många som inser det. Till Sealife far man ju för att underhållas, inte för att påminnas om hur hemskt ställe världen är. Det är underhållning. På djurens bekostnad.
Allt det här säger jag ju givetvis inte till 9-åringen. Åt henne var det allt en rolig utflykt. Men för mig känns det såhär i efterskott lite olustigt att ha stött en verksamhet som går ut på att göra pengar på att visa upp utrotningshotade djur med gulliga namn i alltför små akvarier och påstå att man på det viset hjälper de utrotningshotade djuren.