Den allra första tiden med bebis

Herr och Fru Lagergren har nu fått sitt andra barn bara ett drygt år efter att deras första barn Alice föddes och jag läser deras inlägg om den där allra första tiden och inser att det var ljuvligt men också så otroligt skrämmande att gå igenom det då för ett knappt år sedan för allra första gången. Och att jag inte vill göra om det riktigt ännu...

Men jag rekommenderar verkligen Lagergrens blogg för alla som är ens en gnutta intresserade av att kika in i i en småbarnfamiljs vardag. Det jag älskar speciellt mycket med bloggen är att både Stefan och Angelica (alltså pappa och mamma i familjen) skriver inlägg.

Sådant jag saknat

Några saker jag inte hade fattat att jag saknade med att jobba före jag nu den här veckan återgick till jobbet:

1. Känslan av att vara ledig. Du är bara ledig om du också har jobb/studie du måste gå till, så är det ju.
2. Att få bara fokusera på just här, just nu, där jag sitter.
3. Kollegerna. Vuxna människor att prata med om annat än barnet (men visst har de frågat mycket om honom!), hemmet eller annat som rör familjelivet.
4. Samhörigheten, en känsla av att vara del av en helhet.
5. Själva jobbet. Det är sjukt slitsamt att jobba på nyhetsdesk med bevakning nästan dygnet runt med undantag för fem timmar mitt på natten, men det är också spännande - det händer hela tiden!
6. Pengarna. Den sista bankdagen den här månaden kommer att vara en speciell dag.

Två-tre turer per vecka känns lagom just nu. Vad framtiden för med sig vet jag inte, men så har jag också blivit mycket bättre på att leva i stunden. Life is what happens while you are busy making other plans.

Ikväll har vi kräftskiva, imorgon inga planer och på söndag ska vi på A:s yngsta kusins ettårskalas. Det betyder att också A snart blir ett!

Överlevnad

Tänk så fantastisk vård vi har i Finland. Att barn som Sofia kan överleva. Och det var ju länge sedan Sofia överlevde. Idag räddas barn som är födda ännu tidigare, om jag inte missminner mig. DÄR är något jag är stolt över med mitt land, vården av prematurbarn.

Bra och dåligt

På hemmafronten inget nytt egentligen. Det går hur bra som helst för mig på jobbet och A har det hur bra som helst hemma.

Men fy för hundägare som har hundar som gör utfall mot andra hundar och som inte är uppmärksamma på vilka hundar som rör sig omkring dem!

Vår lilla Essi, 4 kilo tung var precis cirka 0,02 sekunder eller 10,5 cm från att hamna i käften på en stor, arg hund som nog väger minst 45 kilo...

Och det var inte mitt fel. Jag skulle ta en stoooor omväg runt, som alltid när jag närmar mig en hund bakifrån med Essi, men plötsligt bara anfaller hunden Essi och är på en bråkdels sekund alldeles nära henne. Som tur är hann ägaren få stopp på hunden cirka 10,5 cm från Essis huvud (mycket tack vare att jag ryckte Essi bakåt). Fy vad obehagligt!

1 september 2015

GOD MORGON!

Och glad första september! Hösten 2015 är här på riktigt!

Idag börjar en ny vardag för vår familj, men jag är säker på att det blir en bra vardag. Det kommer att ske förändringar i bloggtempot eftersom jag kommer att prioritera familjen, skrivprojekten och mig själv när jag är ledig från jobbet. Men den här bloggen ska överleva också det här. Jag älskar att kunna skriva av mig här, det kommer bara att bli mer sällan.

Hoppas någon orkar hänga kvar! Kika in här nu och då vetja!

För att illustrera det här brytningsskedet så använder jag en gammal bild från 2011. Den är tagen på Island och föreställer mig och T när jag besökte honom där under en vecka medan han studerade där hela hösten. Varför den får illustrera brytningsskedet är för att jag och T klarade också det, fyra månader i skilda länder (redan 2008 hade vi ju de facto klarat ett helt år så att han var i milin och hemma bara varannat veckoslut). Vi klarar det mesta i den här familjen och klarar vad än hösten och framtiden för med sig!

Det här är en av de bästa bilderna på oss två. Och så viktig.