Tankar om gradun, framtiden, studier, jobb

Den här veckan har jag jobbat med gradun. Det var ett tag sedan senast, på grund av det nya jobbet och andra grejer. Nu fick jag tid och en sådan där jävlar anamma, det ska bli klart! -fiilis och det hjälpte för jag har kommit massor framåt. Jag har hållit på med gradun nu sedan juli 2012 mer eller mindre, såklart med pauser emellan just för att "det kommit annat". Att skriva gradu är jobbigt, tar massor av timmar och massor av tankekapacitet av dig. Men jag tror att det är värt det. Med en magisterexamen i fickan öppnar sig genast flera dörrar än med en politicesexamen. Allt beror såklart på vad man vill jobba med men som jag ser det så är kunskap makt och möjligheter.
Jag har nu studerat sedan augusti 2008 och gått i skola utan avbrott (minus studentvåren 2008 och såklart somrarna) sedan jag var sju år gammal, det vill säga hösten -96 om jag räknar rätt. Jag har också jobbat vid sidan av skolan/studierna sedan våren 2007. Det känns som att det börjar bli dags att avsluta studierna nu och allting tyder på att så kommer att ske våren 2014. Då kommer jag alltså att ha "gått i skola" i nästan 18 år utan avbrott. Vad som händer sedan får framtiden visa, men jag har mina idéer och flera planer för vad jag kan tänkas hitta på.
Vad jag vill ha sagt är kanske att jo, ibland funderar jag på hur livet skulle se ut om jag hade valt icke-högskola-vägen, alltså börjat på yrkesskola eller liknande. Aldrig tagit studenten, aldrig sökt till högskola. Men så tänker jag att nej, det har nog varit rätt för mig. Jag har trivts med mina studier för det mesta och jag känner att det har gett mig verktygen för att vara nöjd med resten av livet.
Den allra största utmaningen under hela studietiden, en av de största under hela mitt liv har varit gradun. Den ska bli klar, det ska den. Det är inte alls mycket kvar nu och jag har en ganska bra bild av vad som krävs för att få den klar. Det ligger hårt arbete bakom och den dagen den blir godkänd kommer att vara en av de större i mitt liv så här långt.

Gone Girl, boktips!

Boktips: Gone Girl av Gillian Flynn. I kid you not, det här kan vara boken med den mest fängslande berättarstilen jag någonsin läst och den har också ett utmärkt språk (nu kan man förstås inte riktigt jämföra böcker som är översatta, som den här, och böcker som du läser på originalspråket). Det bara flyter på. Genast presenteras man med ett mysterium (nä, det är huvudpersonens fru som försvunnit och så småningom fattar man att hennes man, huvudpersonen, åtminstone delvis  är orsaken till hennes försvinnande, tills man fattar att nähä så var  det inte alls och så fattar man noll igen) och sedan får man bit för bit små glimtar av det som händer före och efter att mysteriet fick sin början.
The Guardian har kallat boken "årets thriller" och det är mer än sant.
Läs!

 

Det finns ett stycke i början av boken jag inte kan släppa. Där huvudpersonen analysera det faktum att han hela tiden, vad än händer i livet (som exempelvis det stora mysteriet i boken) känner att det här har han varit med om tidigare och nu kommer den där personen att säga si och då ska jag säga så eller göra på det här viset. Och att den känslan beror på att människor idag faktiskt sett och varit med om allt före de själva är med om det, via till exempel tv-serier, filmer, dokumentärer, internetsidor eller annat. Att vi aldrig kan uppleva något för första gången för att vi "upplever" allt långt före vi själva har chansen att uppleva det. Att vi till och med vet vad man ska säga i olika situationer för att vi hört någon karaktär i någon film säga just det i den situationen. Väldigt intressant, tycker jag. Och ännu mer spännande blir det att fundera på vad det här betyder för oss människor. Skrivs livet av manusförfattare? Bestäms våra liv av sådant vi upplever på internet?

Så är det, så är det inte

Den här hösten har jag gått en kurs i hur man kan kommunicera vetenskapliga resultat, vetenskaplig praxis och vetenskaplighet till allmänheten. Vi har pratat om dialog mellan forskare och allmänhet, hur man "översätter" budskap, brist på förtroende, varför vetenskapliga studier är så intressanta för medierna och mycket mera. En central slutsats har varit att det är svårt för allmänheten att begripa sig på studier och vetenskap. Speciellt om budskapet är tudelat, om det hela tiden kommer reslutat och ny kunskap som omkullkastar alla tidigar teorier. Sådant händer ju ibland och det är en del av vetenskapen att forskare kommer till olika saker. Mycket vetenskap, speciellt sådant som berör hälsa och medicin är sådant som väcker mycket intresse och som kvällspressen använder för att samla klick och sälja lösnummer. Men ibland blir det bara tokigt.
Det här är ett exempel som en föreläsare lyfte upp. Texterna har publicerats i Iltalehti den 15 augusti 2013 och den 17 augusti 2013.
Med andra ord: ta alla hälsorubriker med en nypa salt!

                                              Dricker du kaffe så lever du längre, visar en studie:

Dricker du kaffe så kan du dö för tidigt:

Hur man sedan kan veta vad som är sant är en helt annan diskussion.

Litet kan vi göra, men vi kan åtminstone vara medvetna

Förra veckan dök det upp sådana här affischer i Helsingfors och det var något med dom som fick det att hugga till i hjärtat på mig. Det är alltså SOS Lapsikylä som samlar in pengar för att kunna garantera att alla barn i Finland har en bra jul och slipper bli misshandlade eller se på när föräldrarna misshandlar varandra. SOS Lapsikylä hjälper alltså barn som kommer från hem där föräldrarna inte kan ta hand om barnen exempelvis på grund av våld eller rusmedel.

 

Jag vet inte vad det var som påverkade mig mest. Var det vetskapen om att den här organisationen, en av många i Finland med ungefär samma mål, måste samla in pengar för att det här samhället ska kunna hjälpa barn som far så illa att de inte kan bo kvar hemma? Eller var det vetskapen om att medan andra folk inför och under julen stressar med hur man ska få den perfekta skinkan eller om barnen ska få 10 eller 15 julklappar och vad det är de önskar sig och hur julgranen ska se ut (fan ändå den var inte alls som vi hade tänkt oss!) så finns det barn som inte ens kommer att få äta sig mätta på helt vanlig mat på julafton, inte kommer att få någon som helst present och som kommer att tvingas se på när pappa misshandlar mamma.

Jag vet att inget utsatt barn får det bättre av att jag skippar julskinkan eller låter bli att köpa julklappar eller ägnar alla de här barnen en tanke under julafton. Men jag mår illa av vetskapen att klyftorna är så stora i det här landet, att det finns så massiva skillnader mellan verkligheten i de olika hemmen. Och jag tror att vi bara blir bättre människor av att erkänna och vara medvetna om att det finns barn och familjer som far riktigt, riktigt illa medan vi har lyxen att säga att "i år köper jag endast julklappar åt de allra närmaste för jag tycker att konsumtionshetsen gått över styr".

En film du ska se

Filmtips: danska filmen Anklaget.

Om en man vars tonårsdotter berättar för myndigheterna att hennes pappa utnyttjat henne sexuellt. Och det som händer efter det. Väldigt lågmält, mörkt, tragiskt.

Finns på Netflix i Finland.