Saker, saker, saker

Det börjar ny synas här hemma att det snart flyttar en liten bebis in hit. I helgen ska vi också få en spjälsäng och ytterligare bebiskläder. Vi har mer än nog med kläder så att vi klarar oss hela första året (tror vi, svårt att säga som förstagångsförälder). Förra helgen köpte vi också ett babygym, det ligger ni på golvet och väntar. Vi börjar vara så redo som man kan bli, men bebben får nog gärna stanna inne ännu några veckor.

 

Aijo, den där barnvagnen jag visade upp för en tid sedan var helt ny när vi köpte den. Om nu någon undrar, det tycks vara relevant för vissa. Hur vi hade råd? Det har inte du något att göra med.

Ikväll ska vi ha T:s föräldrar på kräftskiva!

Kroppen då, nu och sedan

Långt inlägg, jag har jobbat på det i flera dagar, om du bara har tid och ork för en del så hoppa till sista stycket. Läs inte om du vill slippa kroppshetsen, det är mycket kropp här nu, men slutsatsen strävar efter att vara något i stil med att jag försöker att inte kroppshetsa.

 "Så får du din kropp tillbaka efter graviditeten." "Hur länge tog det för dig att bli av med mammakilona?" "Min kropp blev helt förstörd av graviditeten!" "Du kan inte längre skylla din övervikt på att du varit gravid!" "Jag vill gå upp så lite som möjligt under graviditeten." "Vad är normal viktuppgång under en graviditet?" "En kvinna går vanligtvis upp 8-12 kilo under en graviditet, men hon gick upp 25!" "Hur gick du ner så snabbt efter förlossningen?" "Det tar nio månader att gå upp och nio månader att gå ner!" "Jag förstår inte hur någon kan låta sig bli så stor under en graviditet!" "På henne syns det inte alls att hon ska få barn om två månader!" "Hon lät sig helt förfalla efter graviditeten!"

Det är mycket fokus på kroppen och nästan ännu mera på vikten före, under och efter en graviditet. Citaten ovan är sådant som man kan läsa på vilket som helst mamma/föräldra/barn-diskussionforum på nätet, i valfri damtidning, i alla bebistidningar, höra folk diskutera eller någon säga till en bekant, en vän eller om en helt okänd person.
Jag vill först poängtera att jag är tacksam för (trots att det borde vara en självklarhet) att jag sluppit de flesta kommentarer om min vikt och kropp under graviditeten. Jag var beredd på att få höra det ena och det andra eftersom det ofta sägs att när man är gravid har alla något att säga om ens kropp, men kommentarerna kan till all tur räknas på en hand. Det var den klumpiga läkaren, ett par personer som konstaterat att "du rullar snart fram, höhöhö" (mentalt mittfinger coming your way) och så var det en kvinnlig bekant ungefär i min ålder som frågade när jag har beräknad tid och när jag sade att det är om två månader utbrast hon "först om två månader, du är ju helt enorm redan!" (jag mumlade något om hur det är så olika hur man ser ut i de olika månaderna och hon konstaterade skamset att jo, visst, man ska kanske inte högt förundras över andra personers magar - hoppas hon tog åt sig och aldrig säger något om någon som är gravid igen.)

Men det här är ju ändå sådant jag går och tänker på nu som då. Kroppen och vikten, det vill säga. Jag hade redan kommit lite ifrån det, tack vare en aktiv process som pågått sedan någon gång i tonåren då jag blev sjuk i anorexi, blev frisk och sakta lärde mig att kroppen är inte allt och vikten spelar ingen roll, förutom om den hotar din hälsa. Men det har varit en bra sak att jag tvingats fundera på det här igen, jag har under graviditeten verkligen varit tvungen att processa min kropp och min relation till min kropp på ett helt nytt sätt. Det har inte gått för mig att undvika att förändringar sker, både utseendemässigt och inne i kroppen och därmed också i huvudet. Och det känns som att jag har blivit så mycket mognare. Det har varit en positivt process och jag tror att jag kommer att komma ur det här med mindre kropps- och viktfokus än jag haft tidigare. Nu vet jag ju inte vad som sker i huvudet efter förlossningen och inte heller vad som sker i kroppen, men det kan vi ta sen. Nu skriver jag om hur jag tänker just nu.

När jag blev gravid tänkte jag att ja, ja vad som än händer med kroppen så kommer det att komma en dag då jag inte längre är gravid och då kan jag göra vad jag vill med den igen. Jag tänkte att det kommer en dag då jag får min kropp tillbaka, på sätt eller annat (vissa får den tillbaka gratis, andra måste jobba för det). Sedan började jag känna av förändringarna.
Först var det illamåendet. Jag måste anpassa min kost för att klara av att ta mig från morgon till kväll. Vikten påverkades, man började sakta se en mage, boobsen blev gigantiska och ömma. Jag blev granskad av hälsovårdare, läkare, fick lämna in blodprov och urinprov och svara på frågor om vad jag äter, väger, hur jag rör på mig. Folk frågade mig hur jag mår. T fanns där hela tiden och tyckte förändringarna var spännande (nå, inte illamåendet såklart). I april/maj fick jag ont i höften och det påverkade mitt rörelsemönster men också mentalt, jag grät ett par gånger för att det var så sjukt. Jag fortsatte må illa nu och då, men jag började också känna bebisen i magen. Några kurvor runt höften har jag aldrig haft, men nu under sommaren har både låren, vaderna och rumpan verkligen försvunnit och de mammabyxor som i maj var spända över låren hänger nu. Brösten sjönk i något skede tillbaka lite, och just nu vet jag inte riktigt var de ligger, formen är inte vad den var tidigare men bh-storleken tyder på att de är större. Jag har smörjt magen och brösten med olja ett par gånger i veckan mest för att det är mysigt, oljan har nog ingen betydelse för om man får bristningar eller inte.
Och i allt det här så studerade jag mig själv. Det skulle ha varit så lätt att tänka att snart är det här förbi, då får jag nog min kropp tillbaka. Men i något skede under månadernas lopp insåg jag att det som just nu pågår i kroppen inte är någon parentes i livet. Det är en del av livet, mitt liv. Min kropp utvecklas hela tiden och har alltid gjort det, från det att jag föddes, var barn, tonåring, sjukdomen, gick upp, låg på en stabil vikt och stabil kondition med lagom mycket motion i flera år och nu är gravid. En dag kommer jag inte att vara gravid längre, kanske är kroppen då som den var i januari, kanske är den något helt annat. Det vet jag inte. Men en sak är säker. Det här är min kropp, som det alltid varit. Det var min kropp före graviditeten, det har varit min kropp under graviditeten och det är min kropp efter graviditeten. Jag har bara fått en sådan och jag trivs bättre med den ju äldre jag blir. Inte enbart för att jag tycker att den ser helt ok ut utan också för att jag älskar vad den kan göra. Jag älskar att den tar mig till platser, möjliggör att jag känner smaker och dofter, jag ser, jag hör, jag kan känna T:s händer när han masserar min fötter och jag kan vara trött i musklerna, jag kan producera ljud med munnen och jag kan laga mat med händerna och mycket mycket mer. Och så kan jag bära ett barn i nio månader (hoppas vi, inte riktigt där ännu), jag kan kanske föda fram barnet (ut kommer det ju på sätt eller annat, men en vaginal förlossning är aldrig garanterad) och jag kan ge barnet näring och närhet med min kropp. Min kropp. Alltid. Graviditeten förorsakar förändringar i kropppen, men förändringar sker det ju ändå hela tiden. Jag ser det inte som något negativt, det är en del av den livslånga processen och inte någon orsak att ha ångest, hata kroppen, bestraffa den.
Man behöver inte älska sin kropp, det vore helt omänskligt att kräva att vi alla ska älska vår kropp hela tiden, alla delar av den. Men det man inte gillar kan man helt enkelt skita i, onödigt att fästa uppmärksamhet vid det. Eller så kan man bara acceptera att okej, det här gillar jag inte och så är det. Livet är fullt av saker som vi ogillar, vi kan antingen låta det dra ner oss eller så kan vi acceptera läget och leva med det. Såklart är det en helt annan sak om man på riktigt mår dåligt över något, mentalt eller fysiskt, men det är inte det jag talar om nu. Anyway, jag försöker tänka som så att min kropp behöver inte vara perfekt på något sätt i mina ögon för att jag ska kunna uppskatta den, gilla den. Det finns bitar som jag älskar, som att den klarar av att bära ett växande barn i nio månader utan desto större problem, och det finns bitar som jag ogillar, som att den nu under graviditeten orsakat mig smärta till och från eller att en del av mitt kroppsfett tenderar att samlas runt magen när jag inte är gravid (jag gillar kroppsfettet, men det skulle gärna få distribueras lite jämnare på kroppen). Men liksom i det stora hela så är min kropp den bästa kroppen som finns för just mig, för den är min oavsett vad som händer. Jag ser inte (längre) kroppen som min fiende, något att hitta fel i, inte heller som något projekt som jag måste jobba på. Kroppen är där, den hänger med mig vart jag än går och den kan göra vidunderliga saker och den utvecklas och förändras hela tiden både till det yttre och till det inre, precis som allt annat i livet.
Sedan kan ju andra personer också ha åsikter om ens kropp, speciellt då man är eller har varit gravid. Det är inte förbjudet att ha åsikter, men om ens åsikter handlar om en annan persons kropp kan man hålla dom för sig själv. Ganska enkelt. Jag har som sagt haft turen att inte behöva höra på andra personers åsikter om min kropp varken nu under graviditeten eller så hemskt mycket före det heller (med undantag för en del personer som envisas med att truga sötsaker och ohälsosam mat på personer som ju är så smala så du nog kan ta lite till), men jag vet ärligt inte hur jag skulle tänka om jag hade tvingats lyssna på vad andra tycker. Det är lätt att säga att men skit bara i det men i praktiken kan det vara svårt att göra. Jag är ingen övermänniska. Skulle du säga något om min kropp som sårar mig eller får mig att känna mig ful eller otillräcklig eller på något sätt fel så skulle jag högst sannolikt påverkas av det. Jag vet inte hur, men det är inte som att man bara kan borsta av sig det andra säger om en. Så håll alltså dina åsikter för dig själv, eller om du måste säga något, säg något trevligt.
Summan av kardemumman är alltså: för mig existerar ingen strävan att få tillbaka min kropp efter graviditeten. Det här är min kropp, gravid eller inte. Däremot kommer ju förändringar att ske, det är oundvikligt. En gravid kropp är inte det samma som en icke-gravid kropp och sannolikt kan inte kroppen efter graviditeten att se ut eller kännas som kroppen före graviditeten. Kanske kommer jag att gå ner i vikt, gå upp i vikt, få höfter, få en helt ny mage, tappa brösten eller få ännu större bröst, och mycket mycket mer, och allt det lever jag med. Det kommer att finnas element jag älskar, gillar, ogillar, kanske hatar, står ut med, framhäver, tänker lite extra på eller försöker glömma - det har det alltid funnits och kommer alltid att finnas, men det är min kropp. Inget projekt, inget att jobba på utan helt enkelt det jag lever i, ibland bestämmer över och ibland inte.

Genusproblem är lyxproblem

Jag har ett långt inlägg på gång som handlar om kroppen, men tills dess ska vi prata lite mindre utseendefixerade ärenden. Charlotte skriver om genusmedvetenhet och hur det inte är allt här i världen. True that!
Det här andas lite "jamen det finns faktiskt folk som inte ens har mat på bordet och här tjafsar du om rosa och blått på bebisar" men Charlotte skriver så bra att

"Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det."

Men till mitt försvar måste jag säga att jag är bra på att inte pracka på andra mina åsikter om exempelvis genus. För det är helt onödigt att göra det. Jag lever mitt liv som jag vill och hur andra till exempel klär sina barn påverkar inte mig på något sätt. Man kan diskutera, men det är onödigt att fördöma eller tänka att jag har rätt och ingen annan.

Arabialänken

Det var ett tag sedan, men idag blev det av: vår långlänk (8 kilometers väg nu när vi flyttat). Runt underbara Arabiastranden. Det var perfekt temperatur också! Hunden hängde på såklart, hon orkar alltid hur bra som helst i ungefär 5-6 kilometer sen börjar det ta på och då märker man att hon skippar allt annat (snusa, kisa, jaga änderna, mopsas mot andra hundar) och bara går rakt framåt.
Jag fick igen konstatera att mina lår, vader och rumpa verkligen försvunnit under sommaren. Jag hade på mig mina träningsbyxor (de går såklart inte över magen men i kombination med stödbältet jag har på mig funkade det riktigt bra och allt hölls på plats) och de var alldeles sladdriga på platser där de tidigare suttit bra.

Vi testade att gå med hunden och vagnen här en kväll. Essi är en smart hund, enkel att lära och gör det mesta i utbyte mot lite beröm och/eller godis så det ska inte bli några problem.

På Barnmorskeinstitutet

Idag är en speciell dag. T är nu studerande igen efter sommaren (han ska skriva sin gradu det här läsåret) så han var hemma precis som jag. Vi hade dessutom bokat ett besök på vårt förlossningssjukhus, Barnmorskeinstitutet här i Helsingfors. De ordnar så man får komma och bekanta sig med stället i grupp och det var inget vi ville hoppa över.
Det var en av barnmorskorna som var vår guide, hon visade ena förlossningsrummet (det största som också har ett badkar man vara i) för oss och så pratade vi om förlossning, lite om BB-tiden och hur man vet att det är dags att föda. Barnmorskan var helt ljuvlig och jag sa genast efter besöket åt T att om vi får en sådan där barnmorska så kommer jag att kunna lita på henne/honom till hundra procent! Jag tyckte det lyste yrkeskunskap och professionalitet om henne och hon var så otroligt säker på allting och så lugn.
I det stora hela har min inställning till förlossning förändrats mycket sedan då någon gång i våras. Jag försöker tänka, nej utan jag tänker att förlossning är något där jag måste lita på kroppen för den vet vad som ska göras och att jag kommer att få den bästa hjälpen man kan få. Barnmorskan på besöket idag sa det så bra, att det är en pytteliten procent av alla världens kvinnor som kan räkna med att få medicinskt stöd i sin förlossning, i en miljö som är så trygg som den är på de förlossningssjukhus vi har i Finland. Det är liksom väldigt få kvinnor i världen som kan räkna med att vara så trygga och få sådan vård och stöd som de kvinnor som föder i Finland. På Barnmorskeinstitutet till exempel finns det beredskap för att om något går snett så kan man utföra kejsarsnitt och få ut bebisen på 10 minuter. Det räddar liv.
För att inte tala om all den smärtlindring som finns att tillgå om man känner att man behöver det. Dessutom är jag och T ännu mer lyckligt lottade än 99 procent av alla förstagångsföräldrar i Finland i och med att vi ser Barnmorskeinstitutet från vårt fönster. Jag har liksom en 7 minuters promenad så är jag på det förlossningssjukhus i Finland som just nu sköter allra flest förlossningar per år. Alla förutsättningar finns för att det ska gå bra.
Det känns nästan som att jag är beredd att se förbi det faktum att jag knappast får svensk vård. Om det ännu vill sig så väl att jag får en barnmorska som pratar svenska med mig så kommer jag inte att behöva spela på lotto mer i mitt liv för då har jag fått allt.